Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 2

vill visserligen icke vesa af en personalunion, men folkets önskningar äro lika litet utåttsom inåt någon lag för Bismarck. Preussen har under flera år varit i hög grad beroende al den ryska politiken, och det kan helt säkert nu mindre än någonsin umbära Rysslands allians. Från preussisk ståndpunkt är det ju älven en stor tråga, om en personalunion, un der hvilken Preussen är i besittning at Als Dyppel, Rendsborg och Kiel, icke är aclt 10redraga framför hertigdömenas direkta intorlifvande, ty personalunionen blefve ju i sjeltva verket Danmarks annexion ända till Öresund. På ett sådant arrangement kan Preussen i alla händelser vida bättre gå in, än på den af Frankrike förordade delningen af Slesvig i förening med allmän omröstning; ty häri ligger ett erkännande af folkens rätt att sjelfva förfoga öfver sitt öde, och innan man i Berlin samtycker härtill, måste det gamla Preussen antingen hafva dukat under eller vara föryngradt genom en revolution — men dit skall det dock gå till sist, huru mycket hr Bismarck än må spjerna emot. Frihetens och tidsandans påtryckning kunna hvarken preussiska eller svenska junkrar och adliga reaktionärer i längden motstå. Härunder lyssnar Christian IX ifrigt till till hviskningarne om personalunionen. Han har med synnerligt välbehag emottagit sin gesandt i Petersburg, baron Plessen, nämnde unions-ehevalier sans peur. men — äfven sin gesandt i Paris, grefve Moltke, hvilken helt visst afrådt det förbryllade majestätet från äfventyrliga planer. Skulle nemligen Preussen gå in på personalunionen, kom detta endast att ske under ofvannämnda förutsättning al att Preussen skulle få behålla Als, Dyppel, Rendsborg och Kiel. På en sådan proposition har ej ens augustenborgaren, vår tids famöse kronofriare, velat ingå: han tillbakavisade kallt dessa förslag, då de gjordes honom af Bismarck. Skall gläcksborgaren i detta fall visa sig lika sjelfständig som augustenborgaren? Få se ... vi hoppas emellertid att danska folket skall veta att göra om intet hvarje bemödande i den här angifna riktning, som annars skall krossa i sistone dess sjelsständighet och bryta Nordens framtid. Nästan ännu mer, än dessa förhållanden tager England den allmänna uppmärksamheten i anspråk, och fastän de engelska tidningarne ej vilja ut med sanningen, är det dock notoriskt, att engelsmännens uppsyn börjar bli alltmera allvarlig. Till dess öfriga trakasserier har nu kommit ett nytt, hvilket ännu endast omtalas i en telegrafisk notis, men synes angifva, att öfver hela Vestindien är under utveckling en stark negerrörelse, hvilken närmast kommer att träffa England. Nu förmäles, att en engelsk krigsångare Bulldogbombarderat staden Port au Prince på Hayti, på grund af förnärmelser, som begåtts emot engelske konsuln derstädes. Men fartyget kom under tiden på grund, och sedan manskapet bragts i säkerhet, sprängdes fartyget i luften af kaptenen, för att det icke skulle falla i de upproriskas händer. På Jamaica utbreder sig upproret fortfa rande och visar sig allt tydligare stå i nära samband med nengeroroligheterna i Amerika och på Hayti. Negrer från denna senare ö ha blifvit gripna på Jamaica och anses vara med i den stora sammansvärjningen. Detta uppror, som antagligen skall blifröet till stora prötningar för England, förtjenar en närmare öfverblick. Ön Jamaica är deladt i trenne grefskap. Cornwall, Middlesex och Surrey, ar hvilket det sista och minsta ligger på östra sidan. Å södra kusten af detta gresskap, omkring 5 å 6 svenska mil från dess längst i öster belägna punkt, ligger Morant Town, och en linie dragen från Morant Town rakt i norr skulle gå genom en stad på norra kusten, kallad Port Antonio. Kingston ligger ungefär 8!, mil vester om Morant Town på gränsen at Middlesex och de ryktbara Blåa Bergen,som sträcka sig från vester till öster genom grefkapet och dela det i tvenne lika stora delar. Öns hela befolkning är, eller var år 1862, omkring 337,000, hvaraf endast 50,000 voro hvita eller mulatter. Alla de öfriga voro svarta, så att negrerna förhöllo sig till de andra innevånarne som 7 till 1. Bland negrerna hade någon tid före upprorets utbrott starkt missnöje rådt på grund af den beroende, nästan undertryckta hvari de befunno sig, och af engelsmännens öfvermod samt partiska och förhatliga for sraltning. Lördagen d. 7 Okt. ställdes en svart till I ransakning inför myndigheterna i Morant Town I negrer kommo in till staden, bröte J Ilurng. En måäns sig in i fängelset och befriade sin medbroder Måndagen d. 9 Okt. gåfvo myndigheterna be fallnine om att ansfiffarne till ofoget vå Lör: