Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 2

gor, spratt jag hastigt till vid ljudet af ett härdt fotsteg i korridoren och deraf att nyckeln vreds om i låset. I panisk förskräckelse sprang jag i hörn af rummet och stod med ögonen fiistade på dörren. Den öppnades nå got litet och in tittade Meg Hawkes mörka hufvud. — 0, Meg! utropade jag, lofvad vare Gud! oo Jag anade, att det var ni miss Maud; jag är rädd, miss. Mjölnarens dotter var blek och hennes ögon tycktes mig vara röda och svullna. — O, Meg! för Guds skull, hvad är det? — Jag törs icke komma in. Madame har gått ned för att stänga dörren och lemnat mig att vakta. De tro att jag ej bryr mig mera om er än de göra sjelfva. Jag vet icke allt, men något mer än hon. De siäga henne intet, ty hon är så begifven på att dricka. De säga att hon ej är fullt att lita på och förskräckligt grälaktig. Jag hör en hel del, då far och Dudley prata i qvarnen. Jag går och kommer och de tro att jag ej bryr mig om dem; men jag lägger det ena ihop med det andra. Men ni bör hvarken äta eller dricka något hör, miss; göm detta, miss, det är svart nog, men det är helsosamt. Men dessa ord tog hon fram ett groft brödstycke under sitt förkläde. — Göm detta, miss, och drick intet annat än vattnet i kruset — det är rent källvatten. — Oh, Meg! Meg! jag vet hvad ni menar, yttrade Jag svagt. — Ja, miss, jag är rädd att de skola försöka det, att