Göteborgsposten – 25 november 1865, sida 1

)PVUMIIUT von VITT ACU UCL KAU UH UT 97 VY hereras at en publik som gör anspråk på att allas bildad. Vi mena detta i ordets dubbla emärkelse otidiga upprusande från platserna om eger rum i salongen då en opera lider ill sitt slut. Knappt har nemligen regissörens locka uppmanat de vid ridån posterade tjenteandarne att vara på sin vakt, förrän en spasnodisk oro på åtskilliga ställen i salongen börar förspörjas och ännu innan personerna på scenen för aftonen tillslutit sina läppar och 8 ångt innan orkesteranföraren nedlagt sin taktvinne, är en god del af Amfiteaterns publik å väg till utgångarne, alldeles som om elden e utte i knutarne eller som om det gållde hvem som skulle hinna först för att hjelpa 1:sta Ralens publik på med ytterplaggen. Med kännedom om att finalen i många och särdeles Mozarts operor ofta innehåller stora skönheter ir det således i musikaliskt hänseende bevis på nog liten takt på samma gång som det med skäl kan anses som ett bevis på sidovördnad såväl mot den del at publiken som ilskar att höra ett musikaliskt konstverk till slut, som mot de på scenen uppträdande, detta sistnämnda i ännu bjertare grad tramträdande då en artist, som hedras med en framropning, finner större delen af salongen redan — tom. Det hade lidit till midten at veckan, ja, till och med en hel dag öfver, och vi funderade just som bäst på hvilken form vi skulle gifva nästa krönikas hugnande eldsvåds-P. S., då pang! pang! small det igen och tillfölje deraf att vinden låg trån Masthuggs-hållet lät det alldeles som om det varit kanonerna på Gustaf Adolfs torg som aflossats. Allmän rö relse i staden, skrammel af vattenkärror och sprutor, frivilliga i hvita rockar och öfriga emblemer, frågor kors och tvärs: hvar å deti kikningar mot skyn för att vpptäcka de vägledande lanternorna på kyrkotornen, spetsnin: gar af några tusende öron af olika dimensioner för att upplånga de första klämtslagen, och af allt detta till slut intet. Trarap-traraptrarap trarap — der kommer husarpiketen: vold i golfvet på ett gammalt ruckel vid Stigbergsliden, ingen fara, redan släckt! och dermed bar det af igen. Således inga skott, inga klämtningar i staden och ingen fara för resten öfver hufvud taget och ändå, så förargligt, äro vi nödsakade att bland veckans tilldragelser inregistrera — en eldsvåda. Apropos vådor genom eld, så hade de s. k. faraos-ormarne eller ännu ståtligare eldsalamandrarne här redan väckt ett visst uppseende. Föreställ er en liten pjes, något större än en vanlig hederlig rökgubbe, omsluten at ett glänsande stanniolomhölje. Denna till sitt yure så oskyldiga tingest innesluter dock tillräckligt mycket gitt, för att dermed afdagataga minst 3:ne af dessa små oskyldiga varelser, som utgöra sina fäders hopp och sinamödrars förtjusning. Det är ej utan att denna mördande leksak i hast liknar en af dessa lockande småsaker, som dölja sig i de förföriska strutar, som förskrifva sig srån sockerbagarnes Eldorado, och huru lätt kan det! icke hända, att en sådan faller i händerna på någon at småtultingarne och då — men vi rysa för att fortsätta; hvarje moder skall säkerligen nu, då det blifvit bekant, hvilka förfsarliga följder häraf kunna uppstå, se till att ingen sådan huggorm smyger sig in i hemmets paradis, liksom vi älven antaga att en behörig kontroll kommer att utöfvas vid försäljningen deraf. Ute i fria luften och behandlade med nödig försigtighet, äro dessa tingestar rätt intressanta att beskåda. Man blir onekligen trapperad, när man ur det obetydliga skalet ser framkrypa en flera alnar lång grågul orm af sautastiska former, hvilken sedermera vid beröring faller sönder till stoft, likvisst efter att först ha omgitvit sig med en, som det påstås äfven den, ehuru i mindre grad, förgiftad atmosfer. Hvem har icke sett eller åtminstone hört talas om det stora verldsbladet Zönes, denna tidning, som inom sina jättespalter innesluter notiser från alla verldens kanter, som förfogar öfver en armå af medarbetare loch referenter, och som eger en skattkammare, vid hvars åsyn mången tysk duodesrurste skulle baxnas? Otver hela den kända verlden har den placerat sina tjenste-andar, och sådane erhåller den alltid, hvar den behagar, ty den ser aldrig på hvad en underrättelse kostar, endast den eger intresse. Också tilldrager sig ingenstädes i någon vrå af verlden någonting af vigt, utan att man ser en uppmärksam reporter göra sina anteckningar för den mäktiga suverän, i hvars tjenst han är smickrad af att vara, och man hviskar rörstulet: Se der ha vi Times reserent! Nåväl, hvad säger ni om det, mitt herrskap, att här i vår goda stad, midt ibland eder, ja, kanske der ni minst anar, befinner sig för närvarande en sådan kunskapare för den allvevande organen. Varen derföre på er vakt, såvida I icke viljen skyldra inför hela verlden, kanske till på köpet i den betydelsefulla andra spalten på första sidan i det stora bla—Dp — -— — — —