Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 1

packa upp och på en stol till beskådande upphänga en hel miingd Londoneruppköp: sidenklädningar, en sjal, ett slags halfeoiflyr, pa den tiden modern, samt en hop andra artiklar. Hon var den fåfängaste och mest hamsiga bland qvinnor. Högst orenlig hemma, var hon ute på gatan en sullkomlig modedocka. En liten spegel stod på spiseln och i denna profvade hon effekten af de olika prydnaderna samt frammanade en hel serie älskvärda grin i sitt dystra och slappa ansigte. Jag visste att ett säkert sätt att förlä mig sa obehagliga scen var att uttrycka min förtret öfver densamma. Jag bar den derföre sa lugnt jag kunde och somnade slutligen med madames magra bild framför mig insvept i ett draperi af grutt silke och med ett band af körsbliradt siden, hvilket hon höll emellan tummen och peklingret i det hon blickande tillbaka öfver sin axel smålog mot den lilla rakspegeln på spiseln. — Jag vaknade plötsligt på morgonen och satte mig upp i sängen. För ögonblicket hade jag alldeles glömt att jag befann mig på resa. En sekunds eftertanka återgaf ig emellertid minnet af min ställning. — Ilinna vi med, mime? — Med ängbåten? fragade hon med ett af sina älskvärda leenden och gjorde en kapriol på golfvet. Naturligtvis. Ni kan väl icke tro att de skulle glömma det. Vi ha ännu tva timmar qvar. — Kan man sc sjön från fönstret? — Nej, dyra barn, vi får se den tids nog. v denna för