Göteborgsposten – 23 november 1865, sida 1

— ———— gets fall genom hans indirekta medverkan vinga honom att endast lita sig till den clique af ädlingar och lycksökare, som skulle ikt gräshoppor svärma omkring tronen, för att i dess glans söka lycka. I stället tör att man nu kan, hvilket nästan är exempellöst, säga, att inom landet ingen verklig opposition råder, skulle förslagets fall utan konunsens motbemödanden at hela folket göra en stående genom sin egen inre natnr alltmera kompakt opposition. Ej nog dermed, fältet kulle äfven vara uppgifvet för de mest förbittrade agitationer och en jäsningsprocess inträda, hvars följder nu omöjligen kunna beiknas. Ettdera skulle konungen då nödgas i förening med den närvarande af folkets opinion kraftigt uppburna ministören alldeles bryta med adeln, begagna i stor utsträckning sina ej ringa prerogativer, kortligen träda öppet på folkets sida och spränga adeln genom adel; — eller ock skulle H. M:t bli tvungen att ansluta sig till den reformfientliga adelscliguen ... Vi behäfva icke närmare påpeka, hvad häraf skulle följa, men säkert är att de svåraste pröfningar, som hemsökte Carl Johan, skulle i fördubblad mån återkomma på hans sonson. De tiderna voro så vidriga, att vi helst vända oss ifrån dem, ehuru det ej är utan sitt gagn att någon gång erinra sig ätven vår nyare historias skuggsidor. Det är tydligt, att dessa utsigter nu börja stå klara för ädlingarne. Konungens verkliga vänner, de som kunna och vilja emottaga skäl, måste inse att här är allt för mycket bragt på spetsen, för att man icke bör söka att på allt upptänkligt sätt förekomma den farliga katastrofen af det hvilande förslagets förkastande genom medverkan af de af konungen beroende nobiles. De finna, att det ej längre går an, att spjerna emot, utan heldre göra uppoffringar, än att tvingas låta folket vedersaras rätt, och de kunna icke misskänna det faktum, att om adeln, under förevänning att stärka konungamakten och motverka en farlig demagogi, förkastar reformförslaget, antingen undergräfver den derigenom nämnda makt och lemnar fritt spelrum just åt den äfventyrligaste demagogis agitationer, eller ock tvingar den konungen att med folket i förening tillintetgöra alla adelns sociala företrädesrättigheter, ej blott dess privilegium al sjelfskrifvenhet inom representationen. Klart är nemligen, att i förra fallet mången, som nu genom det moderata partiets öfvervägande kraft tillhör detta, skall rusa framom det, och ingen tänkande kan ha varit döf för de röster, som redan före riksmötets öppnande hördes från flera håll, förklarande, att det gamla liberala partiet tycktes ha spelat ut sin roll, att yngre och djerfvare krafter måste gripa i tömmarne. Kan man väl förneka möjlisheten eller sannolikheten af att dessa krafter snart skola, om törslaget faller, vara ett mäktigt parti, som skall gå vida längre, än hvad reformvännernas ofantligt stora majoritet nu fordrar? En stor del at denna af reformfienderna nu så fördömda press skulle tvingas, att gå långt framom den ståndpunkt, der den nu befinner sig, för att icke göra sig saker till beskyllningen att vilja förråda fäderneslandets och frihetens sak, för att icke möjligen lemna det offentliga ordets makt helt och hållet i händerna på dessa Åyngre och djefvare krafter, som skulle sträfva att förrycka hela ställningen. Lika klart är, att i senare fallet den all männa meningens förbittring mot adeln skulle framtvinga i sistone ett beslut, att, i likhet med hvad redan skett i Norge, borttaga all adel och låta den starka opinionsströmmen bortskölja de sista återstoderna från forna tiders glans. Det borde för den å riddarhuset ånyo hörda vältalighetens porlande thökanna varit af mera vigt, att begära anslag till magasin för en gång odugliga vapensköldar, än till kasern för de regementen af statsråder, som representationsreformens genomdrifvande skulle afla. Men all bitterhet ä sido! Vi kunna hoppas, att det sunda förnuftet redan gjort sig