Göteborgsposten – 23 november 1865, sida 1

snart af moln. Madame satt tyst och begrundande på sin plats, insvept i sina tresschawlar. Jag satt äfvenledes vil insvofös i mitt hörn och försökte halla mig vaken. Madlame trodde utan tvifvel att jag redan sSos. ty hon tog upp en läderflaska ur sin ficka och förde till sina läppar, hvarefter det kändes en stark lukt af bränvin i kupten. Men det var förgilves jag sträfvade att motsta sömnens inflytande, och snart låg jag i en djup slummer utan drömmar. Madame väckte mig slutligen med stort buller. Hon hade latit bära ut alla vara saker för att transportera dem bort till en vagn som välntade oss nira derintill. Det var fortfarande mörkt. Vi ngo längs efter platformen, jag nästan halfsofvande, vid skenet af ett par gaslagor fr iggen och trädde ut genom en liten dörr vid ändan; en Vv bärare atfåljde oss med sakerna. Jag minnes att madame tvärtemot sin vana gaf mannen litet penningar. Vid skenet fran vagnslyktorna Stego vi upp i znen och intogo våra platser. — kör på, ropade madame och drog häftigt upp vagnsfönstret. Vi voro nu omslutna af mörker och tystnad — de mest gynsamma vilkoren för eftertanke. Min sömn hade icke stärkt mig såsom den borde ha gjort. Jag kände mig feberaktig och trött, men likväl ur stand att sofva såsom jag förut gjort. Jag slumrade in stundvis och var dessemellan vaken eller halfvaken, utan att tänka, men likväl på sätt och vis görande mig föreställningar om hvad Dover kunde vara för ett slags stad. För trött och likgiltig för att göra 2