Göteborgsposten – 23 november 1865, sida 1

-W ö—— — gori af adeln; det är tydligen icke konungens allvarliga mening, att förslaget skall gå igenom. I minnes väl konung Oscar och hans förslag. Nu står saken på samma punkt. För att komma åt oss, ha några demagogiska tidningar drifvit borgarena och bönderna till att aftvinga konungen förslaget. Varen nu fasta! Vi göra konungen en tjenst med att inlägga? vår protest mot detsamma. Och upp strömmade ädlingarne i massor, för att värna om konungamakten och sädrens nedärfda winlen. Man kan nu, då ställningen i betydlig mån förändrats, gerna erkänna, att denna adliga tillströmning en masse verkade det djupaste missmod, så alt — skrifver en högt aktad riksdagsveteran till oss — några dagar efter riksdagens öppnande och efter de första tre anteckningarne på riddarhuset, den allmänna tron var, alt förslaget skulle med stor majoritet förkastas. Detta missmod stärktes än mera at det högst besynnerliga förhållande, att hofvet, det yngre garnisonsbesålet samt en stor del af förtroende-embetsmännen här stodo emot det förslag, som konungen sjelf omtattat. Man kan af adelns och presteståndets val till konstitutionsutskottet bäst se, huru föga de privilegierade uppfattade det verkligt allvarliga i situationen, på samma gång de kände sig ullräckligt starka att Kunna våga en dust med folkviljan. Denna deras säkerhet hvilade dock uteslutande på det antagandet, att de haft rätt, som sagt, att man å högsta ort ej dref ärligt spel. Reformfienderna gnuggade händerna af belåtenhet och fröjdade sig öfver att snart få af fullaste privilegierade bröst uppstämma ett de profundis öfver det under sköldars brak och salvelsefulla later jordade förslaget. De seglade tör förlig vind och tycktes hatva både Cesar och lyckan ombord, då splittringen i borgareståndet visade sig. Der ser man bäst, huru töga bevändt det är med den så stortaligt utpuffade allmänna opinionen i landet! ropades det. Detta var deras andra vapen. Med ett mod, som varit värdig en bättre sak, förklarade reformfienderna, att allmänna tänkesättet i landet alldeles icke var så afgjordt för reformen som tidningarne ville påskina. Ja, de drogo ej ens i betänkande att påstå, det förslaget på flera håll rönte ovilja, emedan det vore plutokratiskt och ej tillräckligt liberalt. Att låta valbarheten bero af en viss bevillning, såsom förslaget bestammer — quelle horreur! Det gjorde naturligtvis ingenting, att i detta afseende den nuvarande representationsordningen med undantag af adel och prester är än mera plutokratisk. Man hade den cyniska djerfheten att tillochmed vilja påstå, att riddarhusets sammansättning vore i grunden mera demokratisk, emedan der intet afseende fästes vid förmögenhet eller social rang — endast man är af ädel börd. Det demokratiska riddarhuset inrymmer ock med god smak plats åt tiggaren, skandalskribenten eller hautboisten bredvid hofmannen, generalen, löjtnanten och andra förtroendeembetsmän af börd. Men de båda med sådan ifver begagnade vapnen mot reformen hafva nu vändt sig emot just dem, som kastade dessa spjut i reformvännernas leder, och det visar sig tydligt, att situationen dervid blifvit en helt annan, än hvad riksdagens början angaf. Just den omständigheten, att de af konungen i så hög grad beroende embetsoch jenstemännen kunde djerfvas uppträda emot en sak, för hvilken H. M:t sjelt ställt sig i ledet, har gjort det nödvändigt för konungen, att bemöta de beskyllningar, som reformfienderna tillvitat honom. Här stod tör H. M:t mycket på spel. Den popularitet och kärlek, han i så hög grad åtnjuter hos folket, skulle med ens ryckas bort, om förslaget fölle genom de af honom beroende ädlingarnes försorg, utan att han sjelf sökte förhindra en så bedröflig utgång. I stället för att konungen nu kan, om han allvarligt vill, i hvarje älskningsfråga stödja sig på hela folket och, om farans stund skulle komma, finna detta beredt till de största uppoffringar, skulle försla