Göteborgsposten – 22 november 1865, sida 1

Göteborg. Tr AA — —2— nar borta vid fänghålet, är kanonen så hög att den räcker en vanlig karl nästan till axlarne. Den afsmalnar utät mynningen. Tornet är för öfrigt icke öfverdrifvet rymligt, 21 fots inre diameter och 9 14 fots inre höjd, med väggar som nedtill äro 14, upptill 91, wm tjoc ka. Hvad det skall skrälla, då man bör jar skjuta med dessa pjeser, och när då de liondtliga kulorna komma och hamra på utsidan, måste det blifva en musik, så Gud sit förbarmo. Lyckligtvis äro dessa jornväggar innantill beklädda med tjocka dynor, så att det yttre ljudet döfvas åtminstone. Bljest vore det väl omöjligt att under strid vistas här inne. Ofvanpå detta stora torn är ett mindre, också pansarbeklädt torn, till hvilket man endast kommer genom det större, och der betälhafvaren och styrmannen hatva sin plats. Här bestå fönstren af några i kors stälda skorsor, så smala som möjligt för att kunna tjena till synrör. Man blitver hemsk till mods här inne. Vi gingo äfven ned och betraktade undervattens-afdelningen. Här har dagern egentligen ingenting att göra, och det brinner ljus beständigt, till stor förargelse för alla gamla sjöbussar. Jag hörde just en sådan, en äkta karlskronit, beklaga sig öfver detta evinnerliga ljussken, som förstörde hans ögon och som dessutom icke var det ringasto sjömannamessigt. Och så behöfdes här ju nästan ingen navigation, så att han icke kunde begripa, hvad han hade här att göra. Han ville bara härifrån så fort han kunde... Och nog kan jag förstå, att för en sjöman, som blifvit uppfostrad på ett ståtligt segelskepp, skall det förefalla bra obehagligt att instutvas i en sådan der rörlig maskineriverkstad. IIär måste besättningen krypa ned och hålla sig vackert stilla, utan att se dagen, så snart det börjar blåsa något, och det är annat än att samlas i fören af det rymliga krigsskeppet och glamma om alla de ätventyr, som man upplefvat under sitt lif. Nu kan man ju knappt få några äfventyr att tala om. Hvad skulle väl kunna hända på en sådan der bråte? Det poetiska i sjömanslifvet hotar att taga slut, åtminstone ombord på örlogsflottan, och hvem kan väl förvåna sig öfver att den som blifvit van vid det forna hurtiga sjölifvet har svårt att sinna sig i dessa nya förhållanden? Vore jag en man af facket, skulle det vara ganska roligt att beskrifva de mångahanda maskiner, som här finnas, men det får jag öfverlemna åt mera sakkunniga personer. Det kan vara nog att säga, att allt går här med maskin. Detta hindrar dock icke, att det finnes temligen godt rum för befäl och manskap. Som allting skall vara uppoch nedvändt här, har befälhafvaren, tvärt emot ord ningen på en vanlig örlogsman, sin hytt i fören — en så kallad landtkrabba torde dock hafva svårt nog att på en monitor skilja för och akter åt — och genom den måste man gå för att komma till spelet för ankaret. Men jag skyndar tillbaka upp på däck. och, antagande att det är första dagens besök, tittar jag på den kring mig surrande massan besökande af alla klasser. Alla betrakta de nyfiket dessa för dem helt och hållet nya föremål. Öfverallt höras utrop af naturlig förvåning, och i rättframma, om än icke alltid 850 valda uttryck söker man gifva luft åt sina känslor. I de flestas blickar ser jag en otörställd glädje lysa: det är något som säger älven den i yrket icke hemmastadde, att detta är en vigtig, ganska vigtig faktor vid beräk ningen af vårt försvar. Bäst jag vänder mig om, ser jag framför mig en person, hvars utseende nog är bekant: det är prins Oscar, som med sin hertiginna kommit på ett besök utan någon synlig uppvaktning och som nu blandar sig i trängseln, utan att synas det ringaste generad. Så bör det visserligen vara, men jag trotsar dock någon att nämna ett hos. hvars medlemmar göra så litet väsen af sig och förstå att så obesväradt blanda sig i högen, om jag så tår säga, som vårt. Och derför är äfven folket fäst vid dem och har skänkt dem sin kärlek, på samma gång det icke blundar för deras svaga sidor, som de ega såsom an