Göteborgsposten – 22 november 1865, sida 1

— ä— — QA— — oomkullrunkeliga ut, och ju mera man betraktar honom och ju närmare man kommer honom, desto allvarligare blifver man stämd. Man ser i honom det gräsliga för törelseskapet, och då man får sigte på de jättelika kanonerna, John Ericssons storartade present, som sticka ut sina mynningar ur det je nklädda tornets ögon, bärvar man tillbaka för denna menniskosnillets benägenhet att oupphörligt öka förmågan att taga lifvet af folk i allt större och större skala. Men som det ej lönar mödan att hysa några silantropiska förhoppningar om den eviga fredens tidehvarf, singo dessa tankar snart lemna rum för andra, och jag såg i denna monitor början till de forsvarsåtgärder, som skola, så mycket det kan ske, försvara våra kuster och hindra en fiende att intränga i vårt land. Den dystra känslan öfvergick till aktning och tacksamhet för den kraft, snillets och arbetsamhetens, som skapat denna oölvervinnelige kämpe, hvilken snart skall få sig värdiga kamrater. Ja, måtte vår riksdag och vår regering i förening skaffa oss så många monitorer som vi kunna underhålla och bemanna, så vore det underligt, om vi ej skulle kunna mota bort en närgången fiende, han må nu komma östaneller sunnanifrån. En annan tanke föll mig också in, tanken på d. 9 Mars 1862, denna i sjökrigets annaler märkvärdiga dag, då John Ericssons förste monitor kom till Hampton Roads, just lagom för att upptaga etriden med Merrimac och rädda nordstaternas sjömannaära. Med hvilka egendomliga känslor måtte icke den segerjublande Merrimac, som dock till formen något så när häntydde på ett fartyg, se detta vidunder uppträda såsom sin motståndare, denna besynnerliga skepnad, som icke hade någon likhet med något förut kändt vapen, men som skulle dritva sin motståndare på flykten. Och när underrättelsen härom kom till Europa sedan, och man fick se teckningar af dem; man visste ej hvad man skulle tro, man tänkte först att det blott var en vanlig amerikansk humbug, men Ericssons namn jagade bort sådana tankar. Det var oss svenskar en borgen för att här något stort var å färde, och vi voro äfven de första att på fullt allvar se till, om icke detta nya fartygsslag just vore hvad som behöfdes i försvarsväg för ett sådant land som vårt, ehuru vi sedan låtit våra östra grannar med sina stora ressurser få ett väldigt försprång. Snart började man dock i allmänhet komma under fund med att saken måste tagas allvarsamt, och att striderna på Hampton Roads voro dödsdomen för hela det hittills gällande sjökrigssystemet. Och nu steg jag om bord på en sådan der krigsrevolutionsmakare. Man klef ur båten ned på skeppsdäck här, så eget det låter, men så lågt, blott 1!; fot öfver vattenytan, ligger det, och nu befinner man sig promenerande på ett jerngolf, bastant må ni tro, icke mindre än 8 tum tjockt, obetydligt sluttande åt sidorna, så att vattnet, som vid sjögång spolar öfver däck, fritt rinner af, och en kula, som kan träffa däck, också halkar ned i sjön. Det skall vara temligen lugnt för att folket skall kunna gå här. Midt på däck står det väldiga tornet med sina två åt samma håll gapande kanongluggar och derinnanför de väldiga 15-tums kanonerna. När vi fingo sigte på dessa bjessar, stodo vi såsom slagna af öfverraskning. Här kunde en karl ganska ledigt krypa in och lägga sig. Jag har en god vän, begåtvad med ett rätt stort hufvud — ordspråkets andra del träffar dock ej in på honom — som vid ett besök ombord på ryska flottan stack in sitt hufvud i mynningen och tyckte att det var ganska mycket, det. Men hvad förslår det mot dessa pojkar? Jag fick dock ej en riktig föreställning om dem förr än i dag, då jag genom en väns godhet hade tått tillfälle att komma ombord tidigt på morgonen, innan det blef tillåtet för allmänheten att besöka honom, och således fick se mig omkring i lugn. Jag kröp in genom den ena kanongluggen och stod nu sida vid sida med jittarne, och mimöfverraskning blef ännu större. De fylla nästan hela tornet, och när man stan—k—— :— OERNOTTEEEEE