Göteborgsposten – 22 november 1865, sida 1

— — ä— — s— ————— ceiir -————— samma förslag för blott två dagar scdan, så tror jag att jag skulle erbjudit henne halfva min förmögenhet. Men omständigheterna voro förändrade. Jag bef: m mig ej liingre i den paniska skräck som varit en föl jd af min förtviflan. Den lexa jag erhållit af Tom Brice var friskt i mitt minne och mitt djupa misstroende till henne var öfvervägande allt annat. Jag såg framför mig endast förledare och förrädare och yttade: — Är det er mening, madame, att insinnera det min onkel ej skulle vara att lita på och att jag bör söka undkomma hans myndighet samt att ni verkligen är villig hjelpa mig i att göra detta? Detta var som man finner att gå henne rakt inpå lifvet. Jag betraktade stadigt hennes ansigte under det jag talade. Hon å sin sida betraktade mig med en egendomligt stirrande blick och vidöppen mun samt mod ett ans gtsuttryck som gjorde ett pinsamt intryck på mig för lång tid efteråt. Båda tycktes vi, der vi suto betraktande hvarandra under djupaste tystnad, vara liksom fängslade at hvarandras blickar. omsider förvandlades uttrycket i hennes blick så att det mera bestämdt och tydligt återgaf det missnöje jag uppväckt hos henne och hon yttrade i låg ton: — Jag tro, Maud, att ni vara en liten listig och elak varelse. — Klokhet är ej list, madame; ej heller är det elakt att bedja er förklara er mening på tydligt språk, svarade jag. — Sålunda, ni kloka barn, sitta vi två här och spela