Göteborgsposten – 22 november 1865, sida 1

ed)egåtan. öfver Oetersjön, helt och hållet inställdes efter den erfarenhet, som blifvit gjord på hitresan. Vår monitor gaf sig ut från Iläfringo och ångade åtta mil framåt i öppna sjön. Detta är naturligtvis ingenting alls att tala om i sjömannaväg, det är blott och bart så mycket, att vi varit de förste som låtit monitorn försöka sig på sitt kommande stridsssält. Snart nog skall han kanske ut på en längre exkursion, till Karlskrona, om väderleken ej bhifver för svår, och då få vi se, hvad mine. alla dessa herrar, som ordat vidt och bredt om monitorernas oförmåga att hålla sjön, skola hålla. Han har i detta fall kommit just lagom för att vara on illustration till de väldiga sjöstriderna, som nyligen hållits på Riddarhuset, ehuru illustrationen torde vara genant för många. Såsom en parentes må här tilläggas, att icke på långliga tider hafva några al våra krigsfartyg, at hvad sort de vara månde, varit så sent på året ute i våra farvatten som iår. Våra sjöexpeditioner hafva, såsom chefen för vårt sjöförsvarsdepartements kommando-expedition (titeln hör minsann icke till de korta !), i det hela taget varit ett slags sommarnöjen för våra sjöotficerare, men icke gifvit dem tilfälle att pröfva på och vänja sig vid våra krångliga farvatten under den mörka och kalla årstiden, så länge sådant kan ske. Det inser dock ätven den som icke är sjöman, att dylika färder så sent på hösten om möjligt äro nödvändiga för att vinna den ertarenhet, som i krigstid behöfves för att vid lägligaste tid kunaa göra en fiende det sväraste afbräck. För alla vänner af vårt sjöförsvar bör det således vara kärt att höra, att så väl grefve Platen som hans närmaste man, Adlersparre, ämna göra slut på dessa ovanor och göra våra expeditioner så nyttiga de kunna blifva. Att man icke är rädd af sig, bevisas bäst, då man under den nuvarande årstiden skickat ut en monitor, hvars sjögående egenskaper af våra officerare endast kännas teoretiskt, icke praktiskt. Alltså kom han upp på Strömmen i går förmiddag. Man hade, som sagdt, gått och väntat på honom med vida större otålighet och nyfikenhet än om det hade gällt ett furstligt besök. Och dettycker jag om mina stockholmare för, ty det visar, att det icke är så farligt med den likgiltighet för allt annat än nöjen och timliga håtvor, för hvilken man ofta förebrår oss, och som får gifva med sig, så snart vår uppmärksamhet tages i anspråk af någonting utomordentligt. Öch fatta vi intresse för något, så intressera vi oss varmt derför. Snart spred sig ryktet om vår monitors ankomst, och genast skyndade så många det kunde sig ned till Skeppsbron, för att se honom och helsa honom välkommen. Några af de små ångsluparne höllo sig genast färdiga att frakta de nyfikna skarorna ut till töremälet för deras längtande blickar, och, tack vare befälets verkligen berömvärda vänlighet, fick folket gevast stiga ombord och fritt gå omkring hvarheldst det behagade. Det behöfdes icke här, såsom ombord på de ryska fartygen i somras, sägas till, att besök ej kunde emottagas förrän om en eller ett par dagar, för att tå allt i ordning. Här var allt i ordning på förhand, och man behöfde ej frukta för att någonting ombord skulle stöta en snygghet älskande blick. Jag vill visst icke med denna anmärkning klandra de ryska officerarne, ty så snart de fått allt i ordning, mottogo de de otaliga skarorna at besökande med den mest förekommande artighet och förde dem omkring öfverallt. Det var det så nimmelvidt olika systemet, de alldeles motsatta folkvanorna, som föllo mig i tankarne, då jag med det öfriga publicum i går gjorde mitt första besök hos John Ericsson. Den ser för besynnerlig ut, denna pjes, när man ser den första gången, alldeles som en ofantlig vattenså på en tvättbrygga. Har liknelsen stått att läsa någonstädes förut, så ber jag om ursäkt derför, men jag kan ej hitta på någon bättre. Men den der sån och den der bryggan se förskräckligt starka och