Göteborgsposten – 10 november 1865, sida 1

—— — — ———————————————— —— instinktlikt öfvertygad om att det ej var någon annan än Dudley — så låg det tydligen inom hans plan att dölja sig. Jag behöfde sålunda ej vara det minsta rädd att han skulle förfölja oss. Under det vi sakta och tysta skredo framåt på den gräsbeväxta gångstigen, hörde jag en röst bakifrån ropa mitt namn. Mary Quince hade ej hört det alls, men jag var fullkomligt säker på min sak. Ropet upprepades två eller tre gånger, och då jag helt ängslig och darrande såg tillbaka under de öfver gångstigen hängande grenarne, varseblef jag Meg, som försigtigt höll sig dold mellan träden på blott tio stegs afstånd ifrån mig. Jag minnes huru hemska ögonen och tänderna på den mörka flickan lyste, då hon med handen upplyftad mot sitt öra gaf akt på oss, medan hon såsom det tycktes på samma gång lyssnade efter mera aflägsna ljud. Meg vinkade ifrigt till mig i det hon, med blickar fulla af fruktan och oro, gick två eller tre korta steg närmare mig. — Hon får ej komma, sade flickan, så snart jag kommit henne tillräckligt nära, i det hon pekade på Mary Quince. Gå och tillsäg henne att sätta sig på stammen af det nedfallna askträdet der borta och att ropa på er så högt hon kan om hon får se någon komma denna väg, och skynda er sedan tillbaka till mig. Hon lät dessa ord åtföljas af en otålig gest till mig att gå och fullgöra detta uppdrag.