Göteborgsposten – 8 november 1865, sida 1

I går afton uppfördes å Kongl. stora teatern det länge väntade nya sorgespelet Sten Sture den yngre. Jag har för ögonblicket hvarken tid eller utrymme att orda något utförligare om detsamma, men vill dock i korthet nämna, att den mottogs hvarken öfverdådigt varmt eller kallt. Femte raden var varm, och det var naturligt, då skådespelet berörde ett fosterländskt ämne och der hjeltarne voro Sten Sture den yngre och Gustaf Wasa; den öfriga publiken var ljum. Stycket kan icke räknas till de bättre af dem som vår svenska dramatik har att uppvisa på den sista tiden; det är fullt af omotiverade scener och utgör i det hela taget ett sådant der tablåverk, en historisk repetitionskurs, strängt följande det historiska innehållet och mycket matt i afseende på handlingen. Naturligtvis eger det också sina förtjenster och några ganska vackra scener, t. ex. den då Sten Sture räcker handen till försoning åt Gustaf Trolle i Upsala domkyrka, ehuru förgäfves, eller då han på Stockholms slott öfverlemnar det svenska riksbanåret åt Gustaf Wasa, som skall föra det i slaget vid Brännkyrka. Det är skrifvet på jambisk vers, och språket är rätt bra, ehuru det just icke är någon högre flygt