Göteborgsposten – 8 november 1865, sida 1

träda. Det kan tyckas vara djerft att direkte från Laurence Springer komp. ila till den i utlandet redan firade signora Biondini, en verklig konstnär, men beröringspunkt finnes nog. Jag har satt mig i sinnet att vara ett språkrör för den typ, som kallas vi stockholmare — hvad jag anförtror er i hemlighet hör ej hit — och vi sätta allt Berns framför konsertsalongen. Man är mera å son aise på det förra stället, men vi återfinnas nog i konsertsalongen också. Antingen älska vi musik, eller också hafva vi den stora förmånen att umgås i familjer, der döttrarne klinka på piano och således äro musikaliska — och det är ungefär i hvart enda hus, det — och då måste vi ju äfven förstå oss på musik och med kännaremine bedöma den eller den sångerskan eller sångaren. Det kan icke hjelpas. Alltså befann jag mig i stora Börssalen — det var i tisdags — midt i en förskräcklig trängsel, stående bland en mängd andra karlar af slägtet, utstyrda i svart frack och hvita handskar och rättvist förargade öfver att icke få visa, att de hade punktligt infunnit sig. Hela salongen var utsåld. Damerna strålade af skönhet och eleganta toiletter, och vi, vi bugade och komplimenterade, åtminstone dem af oss som hade lyckats tränga sig ett stycke fram. Andtligen framträdde vår diva för aftonen och sjöng ett stycke ur Verdis Traviata, samma opera, i hvilken vår för ögonblicket ryktbaraste näktergal, Christina Nilsson, skapat sin lycka i Paris. När hon slutade, belönades hon med stormande bifall och, allvarsamt taladt, hon förtjenade det. Hon eger en utmärkt klangfull och stark röst och en förmåga, som öfvervinner alla svårigheter ; hennes drill är mästerlig och låter icke så der halsbrytande som hos somliga sångerskor, der man riktigt fasar för att det skall blifva en kullerbytta af. Hon täflar med fru Michali, men har dock icke det känslan tilltalande som utmärker den senare sångerskan. I en duett mellan m:ll Eneqvist och m:ll Signe Hebbe fick man äfven tillfälle att höra ett prof på grannlagenhet, då den förra, ehuru tydligen öfverlägsen i anseende till resurserna, lät den senares röst göra sig gällande allt hvad den kunde och icke, såsom ofta eljest är fallet, äflades att ligga öfver. M:ll Eneqvist slutade sin konsert mad några folkvisor, och nog applåderades hon, men icke kunde jag förstå det sättet att sjunga folkvisor. Det var alldeles för mycket grannlåter och krumelurer, som ej höra dit. Det lär hafva varit tal om att m:ll E. skulle uppträda i några sångpartier på Kongl. stora teatern, men hennes pretentioner påstås vara för höga för våra förhållanden, 750 rdr pr afton. Så har man sagt mig, men jag vill alldeles icke garantera uppgiftens sanning. Säkert är att hennes undervisning kostat henne ganska betydliga summor.