Göteborgsposten – 8 november 1865, sida 1

Det var att tala för döfva öron. Allt hvad jag sade afhördes med ett svagt misstroget småleende. Han klappade och strök mig på hufvudet — han log mildt och skakade sitt hufvud, under det jag gjorde mina försäkringar; och madame å sin sida bedyrade sin oskuld under floder af tårar samt mumlade milda och melankoliska böner om att jag skulle bli upplyst och förbättrad. Jag tyckte att jag stod på gränsen att förlora mitt förnuft, — Se så, kära Maud, nu hafva vi hört nog; det var som jag tror en synvilla. Madame de la Rougierre skall vara ert sällskap tre eller fyra veckor bortåt på sin höjd. Utöfva en smula sjelfbeherrskning och använd ert sunda förstånd. — Ni vet hvilka plågor jag får undergå. Öka ej, jag ber er, mitt lidande. Ni kan göra er sammanlefnad med madame mycket lycklig, om ni vill, derom är jag öfvertygad. — Jag föreslå mademoiselle, sade m:me aftorkande sina tårar, att draga fördel af min härvaro för sin uppfostran. Men hon ej tyckas önska hvad jag tro vara så nyttigt. — Hon fällde en hotelse mot mig under form af något afskyvärdt, vulgärt franskt ordspråk — de faire baiser le bobouin å moi, hvad det nu än må betyda för slag; dessutom vet jag att hon hatar mig, genmälte jag häftigt, — Doucement — doucement! sade min onkel med ett småleende som på en gång tycktes innebära nöje och medlidande. Doucement, ma chöre. Med upplyftade händer och mot taket riktade ögon