Göteborgsposten – 8 november 1865, sida 1

——!ee——r rade kring hvarandras lif i yrande hvirflar hoppade rundt omkring den lilla teatern, bildande en dubbelros, alltid lika förtjusande. Den slutade, och manien kom öfver oss. Vi applåderade, så att det svider ännu i våra händer, vi väsnades, skreko och vrålade såsom riktiga stockholmare, och så blef det ett inropande utan all ända, och de kommo åter in, de förtjusande englarne, och de dansade åter sin herrliga dans, allt under det våra ögon summo af förtjusning, och de belönades åter på samma välljudande sätt. Men nu lät sig en splittring förmärkas. En hop, som alltid egnar det nya sin uteslutande dyrkan, började ropa bara Springer och det förargade en annan hop, som ville hålla fast vid sin redan stadgade hänryckning för Laurence. Det var en -ädel täflan. Striden är ej ännu afgjord, men jag tänkte mig de bålda striderna på Konstantinopels gator under det öst-romerska rikets lysande dagar, då de gröna och de blå utkämpade sina verldshistoriska strider; jag kom ännu en gång att tänka på vår regerings beslut att hålla våra tappra trupper i ordaing för att svalka vårt heta blod! Sådan är Stockholms senaste vigtiga tilldragelse! Um jag nu skulle i största hemlighet anförtro er min egen öfvertygelse i saken, så tala för all del icke om den för någon menniska. Jag skulle icke längre få räknas till vi stockholmare, och det vore ganska tråkigt för mig. Det kan låta hädiskt, men jag tyckte att det var bara skräp med hela dansen. Skall det vara cancan, så hafva alla pariser-skizzer orätt, när de tala om dess liflighet och grace eller, då denna får träda i bakgrunden, åtminstone om dess uppsluppenhet. För resten är m:ll Laurence en vacker flicka, ganska vacker till och med, och det är verkligen en ögonfröjd att se henne, men... dansa, det kan hon bestämdt icke, och ej de andra heller, systrarne Fabieux eller hvad de kallas för att dölja sitt hederliga tyska namn. Signora Springer ser också rätt nätt ut och hoppar rätt bra, men icke kan jag egentligen förstå, hvarför hon skall kalla sig grotesk dansös. Jag fann hennes dans rätt beskedlig, och i henne sjelf ett uppsluppet barn, som hade roligt åt sina egna små kaprioler och fägnade sig åt det namnam som ligger insvept i herrarnes vida mera groteska bisallsyttringar. Få nu se om manien skall taga fart eller om den aldrig hinner till riktig utveckling. Den som skördar mesta nyttan af allt detta är hr Berns, etablissementets egare, som tager in ganska nätta summor på sina konstnärer-. Nog kosta dessa honom rätt vackert, men så är också hans stora salong fylld hvarenda atton — i Tisdags såldes 800 biljetter — och han tager 50 öre person. Hr Berns trakterar dock äfven med annat än dans. Han har jemte dansöserna införskrifvit både sångare och sångerskor, bland dem hr och fru Norini, ungrare till börden, at hvilka isynnerhet den förre har en särdeles vacker röst. Bara han icke såge så förskräckligt blek och melankoliskt-interessant ut! Han uppträder för öfrigt i ett slags ungersk kostym. Så hafva vi hr Polliny, basist, som lärer hafva lofvat att eröfra alla våra stackars stockholmskors hjertan. Huru han gått i land dermed vet jag ej, Kanske lefva de flesta ännu i den lyckligaste okunnighet om den stora fara som hotat dem. Här är äfven ett kapell, men det skola vi ej tala om, ty det är ytterst eländigt... Och nu till slut en varning. Om våra förtrollerskor, Amalie Laurence och Theobalda Springer, skulle falla på den olycksaliga ideen att på hemvägen besöka Göteborg, så varen be redde, värdaste göteborgare, och akten eder för febern. Och J sköna göteborgskor, om den oemotståndlige Polliny skulle uppträda hos eder, så akten för all del edra små hjertan!. .. Dock, J hafven representanter, som motstått on Wahlströmer, kanske J då icke heller äro rädda för en Polliny! Jag gör ett väldigt språng och befinner mig midt i Stora Börssalen, der jag stående, med hatten i hand, bugar och komplimenterar och väntar att få se m:ll Mathilda Eneqviat fram