Göteborgsposten – 8 november 1865, sida 1

JB Oe lan Laurencister och Springerister .... och hvem vet — en chroniqueursfantasi får ju springa längre än sjelfva m:ll Springer från Brissel — måhända är det för att förekomma blodiga uppträden mellan dessa begge väntade parter, som vår förutseende regering gifvit trupperna order att vara beredda att när som helst inrycka i hufvudstaden! Ja, hvem vet? Kanske tycka icke mina läsare, att denna våra hjernor och hjertan hotande mani står så alldeles tillsammans med det intresse för den stora frågan, som jag vidrörde i mitt förra bref. Men, för tusan, man är väl icke mera än menniska heller! Man kan väl icke syssolsätta sig med de der lifsfrågorna, som hrr tidningaskrifvare tala om jemnt och beständigt. Nu ha vi för skam skull, vi löjtnanter och kontorister — ty vi stockholmare, det är uttydt: vi löjtnanter och kontorister, förlåt! grosshandlare, menar jag, med kontaret på fickan, hvad gör det? — hela långa tiden gått och varit högtidliga för den der representationsfrågans skull, nu kan det vara tid att slå sig lös litet, då vi tått föremål, värdigare vår uppmärksamhet, vår fina och utbildade smak ... och derför: lefve Amalie Laurence! lefve Theobalda Springer! huller om buller om hvartannat. Det är dock en lycka att så här få lefva med i verlden och se allt hvad stort och utmärkt vårt gamla Europa har att bjuda på. Förr fingo vi endast höra talas om alla dessa firade storheter, som väckt uppmärksamhet i verlden: en Rigolboche, en m:ll Thrsa och hvad de allt heta; nu kunna vi, tack vare vårt närmande till stora verlden — öfverste Ericson visste nog hvad han gjorde, han! — sjelfva hoppas att förr eller senare få göra bekantskap med dem, bara kassan räcker till. Men nog blifver det utväg för den saken, bara de vilja komma ... En vacker dag öfverraskades vi annonsläsande stockholmare af ett tillkännagifvande under rubriken Berns salong, der allt stort skall förevisas, att på Måndags afton skulle till törmån för den redan firade Amelie Laurence (eller Lorentz!?), som vunnit många, många tillbedjare på förhand, någonting alldeles nytt uppföras. Tänk bara: Cancan å la Finette och en groteskdansös med det karakteristiska namnet Springer, Teobalde Springer! Cancan! vi stockholmare skulle få se cancan, en äkta veritabel cancan, något som somliga af oss redan sett i verkligheten i verldens paradis, Paris, men som för de andra ännu blott varit en dröm, tjusande, men temligen dunkel. Ty alla af oss stockholmare hafva ej ännu hunnit komma till Paris, så parisiska vi eljest äro ... Kanske gäller detsamma om eder, J engelske göteborgare? Ja ja, jag bara frågar ... Godt, cancan skulle göra sitt inträde i Stockholm, och dess prestinnor kunde vara säkra på ett andäktigt och dem värdigt mottagande. Den sanna konsten är väl icke van att gå obelönad härifrån, heller. Alltså, den stora dagen eller qvällen kom. Vi voro talrikt församlade der, vi stockholmare, med hela vår utsökta stab! Och hvilket jubel, hvilken hänryckning! M:ll Laurence uppträdde först ensam och mottogs såsom vanligt med all den estime den sanna konsten och en så skön företeelse af Guds skapade varelser förtjenar. Men vi alla hade genom en tyst öfverenskommelse beslutit spara den kraftigaste entusiasmen till sist, till det högtidliga ögonblicket. Det kom ändtligen, in trädde de begge älskliga dansöserna, den ena som debardeur (skulle föreställa riktig karl, den andra såsom ett vanligt fruntimmer, balettfruntimmer, förstås). Och upp klefvo vi stockholmare med detsamma på bord och stolar, och det blef ett lif och ett lefverne, som nödvändigt skulle smickra de begge cancan-prostinnorna ... de hade ej ännu tagit ett enda pas! Och så började dansen, o hvilken dans! Jag vågar ej beskrifva den; min penna är ej nog poetiskt doftande för en sådan skildring. Allt nog, den var gudomlig, förtjusande, antingen de stodo helt stilla och vrickade på sina små charmanta tåspetsar (äkta tysk upplaga) eller de med armarne vi