Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 1

ade majoritetens urskiljning varit belyst: ned briljant eld. Med mycken stolthet yttrar hr Sundvallson slutligen att några ledande viljor icke ha hopat sig i de förnämsta utskotten, och deri han han onekligen uttryckt sig med fullkomig träffsäkerhet. Såsom borgarståndet nu ir ropresenteradt i de förnämsta utskotten. kan man med full säkerhet antaga att i de vigtigare frågorna skall den Murenska fraktionens målsmän för bevarande at sin sjelfständighet anse sig förpligtade uttala äsigter motsatta dom som Björckska fraktionen förläktar — och när det derefter kommer till votering, så skola de två första stånden segra med stor röstöfvervigt. Förkänslan häraf har också framkallat stor belåtenhet hos nämnde stånd, och om det blott gick an, så skulle de gerna vilja tilldela hela fraktionen medaljen för medborgerlig dygd — i guld. Emellertid — oaktadt den stora seger som Murnska fraktionen vunnit i ståndet, i glädjebägaren har redan mänga droppar malört fallit. Den innehåller ej längre nektar blott. Det dröjer ej så länge förrän ätven hr Muren skall sjunga: Då jag var prins uti Arkadien, hos borgareståndet jag hudo tur; ty en märkbar reaktion har redan inträffat. Man inträde blott i borgareståndet. I segerhjeltarnes anleten uppdagar man oj längre denna stolta glädje; den har försvunnit. IIon deras vilseledda medbjelpare, genom hvilka de vunnit segern, skall ni spåra en dyster nedslagonhet och en vaknande harm mot förledarne. De vilseleddas position är till den grad olidlig, att någon brytning utan tvitvel förestår, och törsta lägliga tillfälle skall dertill begagnas. Dermed är alls icke sagdt att någon revolution skall inträffa, men en eruption, möjligen en emöt, ty majoriteten eger i grunden föga sammanhållning. Ur Murn inser det också ganska väl, och han tillhör alldeles icke dessa sublima karakterer som går i döden för en vän. Derföre uttrycker han för hvem som vill höra dorpå, sin djupa harm öfver vissa tidningars påstående att han och den der Sundvallson skulle göra conto-meta allärer i ståndet. Långt derifrån — och så förnekar han Sundvallson lika fort och ofta som tuppen galer i dagbräckningen. Detta bådar icke godt för honom — hr Sundvallson förstås — som nog blir dräpt af hr Muren när franska traktaten och frihandeln, hvilka båda den förre skall äta upp, komma på tapeten. Deremot bli de äler ense i fråga om Upsalabanans fortsättning, ty i den frågan äro de två själar, men en tanke. Motionsfloden har redan börjat. Den märkligaste hos Adeln väckta motionen, är hr Fåhrous förslag om nedsättandet af en komitå för utredande af frågan om ett universitets inrätvande i hufvudstaden. Jag ser i andanom huru de goda Upsalienserna — husegarne der — som kristligen lefva på studenter, skola harmas öfver en så oförsynt motion. Borgarne ha kommit öfverens om en högst begränsad motionsproduktivitet. Men med öfverenskommelsens vidmakthållande är det kinkigt, ty flora af de nykomna skola väl bjuda till att förtjena sporrarno af sina hemmavarande komitteuter. I bondeståndet hafva åtskilliga motionsungar redan framkommit, med stort hufvud —mscståtlig ingress) och liten kropp (z konklusionen) in riksdagsman från Skaraborgs län, Lundahl, väckte igår mundtligen förslag om nedsättande af komitö inom ståndet för att utarbeta en motion till afbjelpande af jordbrukarens penningeförlägenhet. Han lät förstå att materialierna till motionen kunde häradshöfding Hessle tillskjuta och bättre än någon annan. Förslaget ådrog sig ståndets bevågenhet; men då Lundahl i bräskan ej gifvit sig tid att studera riksdagsordningen, och talmannen icke ville framställa proposition på förslaget, så nödgas vä Lundahl gripa sig an att tå en skriftlig motion uppsatt i frågan, antagligen gående ut på måttliga införseltullar å sådana lefnadsmedel som landtmannen producerar till afsalu, eller, såframåt och midtframför mig finner arrea?e stora knafion Otalt