Göteborgsposten – 7 november 1865, sida 1

framåt och midtframför mig sinner jag m:mo de la Rougierres stora knotiga gestalt. Jag kunde ej se någonting annat. Den trötte resanden som öppnar lakanen för att gå i bädden och ser en skorpion mellan dess veck bör hafva erfarit en förskräckelse af samma slag som den jag vid detta tillfälle erfor, fastän i oändligt mindre grad. Hon satt i en klumpig gammal armstol med en gammalmodig shawl virad omkring sig och sin bara fot i ett stort tvättfat af porslin. ILennes tillbakaskjutna mössa lät den kala, skrynkliga framdelen af hennes hufvud synas och förhöjde den obehagliga effekten af hennes groteska drag och håligheterna i hennes magra ansigte. Med en känsla af misstroende till hvad jag sjelf sug och förskräckelse stirrade jag på detta onda fantom, som för ett par sekunder betraktade mig tillbaka med ett uttryck af mörk förvåning, styggt och motbjudande som en ond andes. Sammanträssandet, åtminstone å detta ställe och vid denna tid, var en lika fullkomlig öfverraskning för henne som för mig. Plötsligt brast hon ut i ett högljudt skratt soch började med sin gamla obehagliga glädtighet dansa några fantastiska steg med sin bara våta fot, öfverstänkande golfvet med vatten och med fingret och tummen bredando ut sitt klädningsskört, medan hon i en misssljudande näston sjöng en af sina gamla visor med en afskyvärd munterhet och emphasis. Med en ansträngning hemtade äfven jag mig från den öfverraskning som fjettrat mig. Jag kunde likväl ej tala