Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 1

Efter detta samtal återvände jag till Mary Quince, på det hela taget lyckligare än då jag lemnade henne; I stundtals oroades jag dock af obestämda farhågor, för hvilka jag sökte lugn genom att åkalla Honom som allena är vis och miktig. Nästa dug bragte mig ett hjortligt bref från min älsskade Milly, skrifvet på inkrånglad fransyska, som på några ställen var mycket svår att tolka. Hon gal mig en mycket underhållande beskrifning öfver stället samt hennes opinion om de fickor som der voro pensionärer, hvarjemte hon omnämnde några af nunnorna med stora loford. Språket var tydligen ett hinder för stackars Millys genius och till följe deraf kunde det ej innehålla så roande saker som om det varit skrifvet på hederlig engelska; men det gaf tydligt nog tillkänna att hon tyckte om stillet, och hon uttryckte sin uppriktiga längtan efter att få se mig i de mest tillgifna ordalag. Detta bref låg inneslutet i ett till min onkel från den särskilda myndigheten i klostret; och som det hvarken fanns adress inuti celler postmiärke utanpå, sväfvade jag i lika mycket mörker som någonsin rörande stället der stackars Milly vistades. På kuvertet till brefvet voro följande ord med blyerts tecknade af min onkels hand: Låt mig få crt svar när det blifvit försegladt, så skall jag bestyra om dess öfversändande — S. R. När jag till följe deraf ett par dagar derefter lemnade ett bref till Milly i min onkels händer, sade han mig skälet till sin förbehållsamhet rörande denna sak.