Göteborgsposten – 3 november 1865, sida 1

Korrespondens från Köpenhamn. D. 1 November Jag har förut omnämnt för eder, att n:o 2 al Blade til Menigmand fra danske Skandinaver utommit, innehållande: Vilja Skandinaverna deta Danmark? Jag vill nu något närmare redogöra för detta nummer, som fäster uppmärksamheten derpå, att det parti, som man gerna vill kalla statsupplösande, just vill samla det danska folket i en stat och Nordens folk i en stor förbundsstat. Detta uttryck användes derför endast af hemmatyskarne, hvilka ännu alltjemt drömma om, att monarkien skall kunna återupprättas derigenom, att Holstein får den danske konungen till hertig, hvilket mun kallar personalunion. Kunde denna uppnås, hvilket emellertid endast är öga sannolikt, skulle den bli det danska folkets största olycka. De danska slesvigarne skulle bli lika mycket undertryckta som de nu äro; ty att tyskbeten fortfor att herrska till Kongeån, skulle naturligtvis vara första vilkoret för återlemnandet och hela Tyskland skulle nog tillse, att det blefve uppsyldt. A andra sidan skulle hela Danmark bli regeradt efter ordres från Berlin, ty konungen skulle af fruktan för att åter förlora Holstein nödsakas att göra allt, hvad han befalldes från Preussen. Slutligen skulle man kasta sig öfver danska folkets inre frihet, som förbindelsen med Tyskland skulle gifva de reaktionära hemmatyskarne makt att bryta. Det är just en sådan tysk-dansk stat, som dessa drömma om, och det är med hänsyn till den, som de fortfarande kalla skandinaverna vett statsupplösande partis — och detta med rätta; ty det är sannt, att de nordiska rikenas förening skulle göra slut på alla tankar om personalunionen och frihetens kullkastande. Det är dock äfven andra än hemmatyskarne, personer som tillochmed afsky personalunionen och önska Nordens enhet, hvilka frukta för att de skandinaviska sträfvandena skola leda till Danmarks delning vid Stora Bält. Faran härför, menar man, hotar dels från svenskarne, dels från jutländarne. Historien lärer oss, att en sådan situation visserligen skulle kunna inträda, att Sverige blefve nödsakadt att för sin egen säkerhets skull taga Seland med småöarne, men det enda medlet att möta och öfvervinua denna fara är just, att alls danskar enas om att vilja, bestämdt vilja föreningen med Sverige och Norge. Gustaf II Adolf uppmanade Christian IV att med honom alsluta ett varaktigt förbund, men denne ville icke. Svenskarne måste då strida ensamma för de evangeliska christnas frihet, och då Danmark hotade med att understödja Sveriges fiender, blefvo svenskarne våra bittra fiender. Följden var ett krig (1643—45), som slutades dermed, att Sverige tog Herjeådalen och Jemtland samt öarne Ösel och Gotland. Fiendskapen fortfor, Danmark ville hjelpa Ryssland och Polen mot Sverige, och följden var tvenne krig (1657 —60), som kostade Danmark Bohuslän samt Skåns, Halland och )lekinge. Det var antiskandinavismens frukt i 17:de arhundradet. Ar 1809, då Ryssland eröfrat Finland och hotade Stockholm, afsatte svenskarne sin halft vansinnige konung och hörde sig för i Köpenhamn, om Fredrik VI ville bli tronföljare. Men då begärde nan, att de män, som förjagat Gustaf, skulle straffas, och han hade ej heller lust att gifva Danmark och Norge en fri författning, hvilket svenskarne måste önska, för att icke den enväldige konungen i Danmark skulle begagna sin makt mot den svenska författningen. Man uppgaf då tanken på en union med Danmark, och derföre måste man söka att vinna Norge, emedan Sverige annars skulle varit helt och hållet prisgifvet åt Ryssland, som alltid kuude räkna på att ha Danmark med sig, och Norge skiljdes med våld från Danmark. Sverige-Norge hotas nu åter al Ryssland, likasom fordom Sverige-Finland. Nu är det Finmarken, som Ryssland vill ha för de goda hamnarnes skull, hvilka aldrig frysa till om vintern, kanske älven ön Gotland i Östersjön. Danmark står äter under sin närvarande konung i vänskap med ezaren, och svenskarne ha skäl att frukta, att Seland kan bli det ställe, hvarifrån Ryssland kommer att angripa dem. Sverige-Norge måste undvika denna fara. Konung Carl XV har afslagit Preussens anbud om att dela Danmark och erbjudit Danmark en union med Sverige-Norge till gemensamt försvar, men så att unionen värnade om det danska Slesv g. Den tid kan emellertid komma, då Danmark icke sluter sig till Sverige, då delningen skull vara den enda utvägen för detta land, aw betrygga sig mot en fientlig granno och stärka sig mot det öfvermäktiga Ryss