Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

Men han tycktes ändra afsigt under tiden, ty då jar åter såg åt detta håll hade han kommit mig närmare och stod midt i förstugan med mössan i hand. Jag måste gör: honom den rättvisan och erkänna, att han såg rysligt dy ster, obehaglig och rädd ut. — Vill ni låta mig säga ett ord, miss — blott et enda ord, miss, för ert eget bästa, kom ihåg det, för er bästa. Dudley stod på ett litet afstånd från mig och be traktade mig med sned blick. Jag afskydde tanken på att vare sig tala med elle lyssna till honom; men jag hade ej beslutsamhet nog att vägra, jag åtnöjde mig derföre med att i det jag nalkades honom säga orden: jag kan ej föreställa mig hvad ni vill säga mig. Jag tillsade Mary Quince att stanna litet längre bort och tog honom i betraktande. Det låg något som talade om krog och alkohol i detta rödbrusiga anlete, och hela intrycket af min förhatliga kusins visende och det bedröfliga i hans min ökades derigenom ännu mera. Han talade dessutom litet oredigt, men hans sätt var nedslaget och han behandlade mig med en studerud och ödmjuk vördnad, hvilken lugnade mig. — Jag är illa deran, miss, sade han och skrapade med foten på ekgolfvet. Jag bar mig åt likt en förb. narr, men jag är ingen dålig karl. Jag kan slåss med en karl, men jag gör det på ärligt sätt. Jag är icke af det andra slaget, nej ta mig f—n jag det är! Dudley uttalade denna harang med stor ifver och var