Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

Nog hade det väl dock varit min tanke utt slå mig lös i dag och så här i ensamheten, då ingen ser mig, gifva hela politiken på båten och söka förströ mig en smula. Det vore väl meningen att detta skulle lyckas äfven med er, värda läsarinnor och läsare, men huru det går med den saken, det måsten J sjelfve någon gång hafva den godheten att i största hemlighet förtro mig! ... Icke fattas det förströelser, det vore synd att säga! Det är så många som vilja förtjena penningar genom att roa menniskor, och de misströsta aldrig, dessa konsters glada själar, om att till och med under de allvarligaste tider draga till sig folket, locka dem att utbyta alla de mödosamma bestyren mot en glad afton och dymedelst draga till sig hvad de senare hafva för mycket och hvad de behöfva sjelfva. På många år har väl tiden icke varit så betydelsetull som nu, och aldrig har Stockholm på en gång sett så många dramatiska sällskap äflas om dess ynnest. För den ytlige betraktaren bör det se ut som om Thalia-kulten aldrig varit så storartad och nitisk som nu. Tempel efter tempel reses, prester och prestinnor komma östan och vestan från, och folket, d. ä.