Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

——————— 2 0 :::: skulle hafva emanciperat sig från hans efterträdares välde och hafva blifvit lika bångstyriga och oregerliga som före hans tid. Jag kan väl tro, att det kommit något svagare interregnum, och att den monarkiska satsen här icke gjort sig gällande: Fitz-Roy är död, lefve Fitz-Roy! Det är dock skada, ty gubben var bra, och vi kunde gerna behöfva en lika bra vid styret igen. Hvad den riksdagen sätter lif och rörelse i alla menniskor, åtminstone i början af sin tillvaro. För en stackare, som skall börja sin rörelse såsom en mera eller mindre lyckad chroniqueur härifrån och underhålla publiken med åtskilligt smått och godt från de mindro allvarliga sserer, hvilka man skulle tycka vara passande till afledare, då man ledsnar på att vara allvarsam, är det icke roligt nu. Huru man än bär sig åt, kan man icke stoppa till sina öron för allt detta riksdagssurr, som uppfyller hela luften. Det må nu ske med eller mot ens vilja, så lockas man med i strömmen och blifver precist lika allvarsam, hastig, passionerad, ilsken eller triumferande glad som alla andra ... och om man sedan försöker att slita sig från Polens affärer (som ju ej borde få röra undertecknad), så står man der alldeles handfallen, ty man har på hela långa tiden ej fått något annat till lits än representationsresorm och adelns halsstarrighet och erkepappas salvelsefulla tal och protektionism och den nedrige Murån och den stackars Ridderstad — han som ej kom in i något utskott — och icke kan det blifva något roligt af det. När allt det der kommer på tapeten, så skall man taga på sig en högtidligt silosofisk mine, såsom det hötves hvar och en som inlåter sig på att afgöra Sveriges, det hugstoras framtida öden. Kommer jag t. ex. och gör mig till och helt glad i hågen frågar min vän — han som förut bara mönstrat sina bekantas kläder och alla vackra flickors ben eller ansigten, allt eftersom det fallit sig — om han ej tyckte om sista nya komedien eller om ej Olga Sandberg var förtrollande i sista balletten, så slår han mig i synen med en hel hög gamla Väktareeller Snällpost-argumenter mot representationsförslaget, som skall skapa bondevälde, ja eller också penningevälde, det kan vara detsamma, bara det låter något; duger ej det ena skälet, så tager man väl till det andra. Att det förra står i rak strid mot det senare, dermed är det ej så noga. Men se då blir jag ledsen, ty om min vän nu händelsevis härstammar på ett oberäkneligt långt håll från någon gammal riddare, som plunlrade sina svagare medmenniskor, så torde jag deremot få lof att räkna mina anor från någon af de plundrade och ger hans gamla orivilegier tusan. Jag går trån honom och vänder mig till en annan, med lika liten framsäng, och så, hvad skall man göra? jag får väl söka spela den politiske Kandestöbers roll, ag också.