Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

— — publiken, bringar gudinnan eller rättare hennes tjenare sina offer i skepnad af pappersriksdalrar af alla möjliga färger och banker, och ni vet sjelf, eller rättare sagdt, ni vet icke, hvilken otalig mängd sådana vi svenskar hatva, vi som enligt åtskilliga statsekonomers påståenden icke borde hafva andra än sparbanker, Kan ni väl gissa, huru många teatrar vi hafva för närvarande? Jo, här finnes nu icke mindre än sju teatrar, det är ganska vackert det, för en stad med icke fullt 120,000 invånare. Så hafva vi Kongl. stora teatern, Kongl. dramatiska teatern, Södra toatern, Ladugårdslandsteatern, teatern i Norra paviljongen, Folkteatern i De la Croix salong, den lilla teatern i Berns salong vid Berzelii park, och det var icke så förskräckligt länge sedan som vi jemte eller i stället för dessa hade Humlegårdsteatern, Mosebackes 8. k. sommarteater, anspråklösast af dem alla, och två teatrar på Djurgården, — ty när den egemliga Djurgårdsteatern brann upp (ett storartadt spektakel i förbigående sagdt), må ingen tro, att detta medförde den ringaste minskning i det oss beskärda tillfället att njuta, om man så vill kalla det, af den dramatiska konstens alster. Nej, en del af det Roosska sällskapet gaf sin elake direktör på båten och slog upp sina bopålar i den så kallade Dianasalongen i Djurgårds-Tivoli, en klassisk salong, som fordom stod i Norra Tivoli — det var den tiden man vurmade på Tivoli-anläggningar å la Köpenhamn här i Stockholm — och tjenstgjorde såsom balsalong, der det fria och lättsinnigare lifvet i hufvudstaden under ett par år firade de gladaste fester det på länge hatt. Der uppehöll sig det lilla sällskapet på fyra, fem pjeser under hela sommaren och hade alltid folk, som ville skratta. Sedermera, så snart Rappo lemnade Mancsgen, upptogs denna af hr Hesslers sällskap, men gaf icke nu alldeles så stor inkomst som för ett par år sedan, då en af våra landsortstrupper föll på den goda iden att gifva representationer der å 1 rdr personen och derpå skördade stora summor. Men det var icke om sommarteatrarne jag nu skulle tala, det var om de många teatrarne i hufvudstaden, som för närvarande draga folk. När man här ofvan meddelade lista på våra teatrar, må ingen tycka sig hafva skäl att klaga, att icke Stockholm är en konstens stad och att icke stockholmarne hafva sinne för det estetiska. Eller huru, vore det icke orättvist? Var så god och säg sjelf! Och hvad tron I väl att dessa teatrar traktera sin publik med? Jo, med pjeser, öfversatta från franskan, bearbetade eller lokaliserade från franskan, eller imitationer efter franskan, allt franskt, så att man ibland kan blifva frestad att gifva våra misantroper rätt, som säga att detta naturligtvis sker för att behaga en publik, som förlorat sin svenska smak och införskrifvit åt sig en smula dylik från Paris i stället. Emellertid miste man medgifva, att valet af dessa pjeser är understundom ganska godt, till och med på småteatrarne. Särdeles lycklig har Dramatiska teatern varit i höst i sitt val af pjeser från pariserteatrarne och har äfven belönats med talrika åskådare. Bland dem må nämnas: Domare och part, Drottningens gemål och nu senast En teaterpjes, som skildras såsom en riktig liten perla och som lärer utföras på ett utmärkt sätt. Jag har ej ännu haft tillälle att se den; men det blifver väl tillfälle itt, i trots af allt riksdagsbråket, återkomma våde till denna och åtskilliga andra produker, som på den senaste tiden gitvits. I förvigående må nämnas, att denna n teaterpjes är af samme hr Louis Leroy, hvars Ompyten redan i våras gjorde så stor lycka ch gjorde hans bekantskap angenäm för puliken. En debutant är alltid en stor nyhet inom len teatraliska verlden, och som alla nyheter väcka intresse på förhand, så var man spänd sin väntan på den nu bebådade debutanten. IT. AT — AAAAi. n—