Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

2— Kn— AA BETETT —— hado gjort sig bekant för åtminstono en del af vår publik redan för ett år sodan, då han höll föreläsningar på ongelska ötver Shakespeare och deklamerade några stycken ur dennas odödliga tragedier. Man fick då äfven veta, att han efter voxlande öden kommit till England, der han tillbragt fom år, och der genom otroligt arbete och energi bragt det så långt, att han kunnat uppträda offentligt der, först såsom doklamatör på engelska språket och sedermera såsom aktör. Detta förvånade mången, som kände till dervarande förhållanden. När man derför nu fick höra, att hr A. skulle debutera på vår kongl. scen i Othellos rol, blef nyfikenheten naturligtvis väckt. Det glunkades dock om vissa farhågor, att det icko skulle lyckas, och vår nitiske direktör, baron Stedingk, inbjöd några litteratörer att öfvervara generalropetitionen, icke gerna för att inhemta deras råd egentligen, men dock för att höra hvad de hade att säga. Intrycket af denna repetition lärer icke hatva varit godt, och sjelfva debuten öfverträllade betydligt de små förhoppningarne från repetitionen. Hr Alberg bar under sin femåriga bortovaro från säderneslandet glömt bort, icko sitt modersmål — det hade dock varit för mycket — men den svenska accenton. Han uttalar vårt språk med engelsk brytning och engelsk tonvigt, och man kan förstå hvad intryck detta skulle göra på åhörarne! Man blef verkligen ordentligt ängslig till sinnes. Och likväl var spelet oklanderligt, ofta ypperligt, om man också ofta nog tyckte sig mårka spåret afstudierna. Det var ej den passion, som ötverväldigar åskådaren, derför att den bemäktigat sig skådespelarens hela själ, och utan att precist kunna instämma med den utmärkte konstkritiker, som i on tidning prisat elden i Ira Alridges spel, måste dock hr Albergs spel företalla de flesta allt för litet värmande. Man får komma ihåg, att vi ännu hafva i friskt minne hr Dahlqvists framställning af denna roll, i hvilken han iramstått större kanske än i någon annan roll, — och der hr Dahlqvist är stor, der är det dock ingen obetydlighet att täfla med honom. Hr Alberg har för öfrigt en präktig figur och en särdeles vacker och klangrik organ. Naturen har gjort mycket för honom, och vill han blott vinnlägga sig om att blifva fullkomligt herre ölver språket och fortsätta sina studier i dramatisk konst, så skall det otvifvelaktigt blifva en god skådespelare af honom. Det törljudes att han äfven fått löfte om atv uppträda såsom Shylock i Köpmannen i Venedig, också en af hr Dahlqvists förnämsta roller, fastän pjesen nu ej varit upptagen på flera år. Jag vidrörde här ofvan den uteslutande franska smaken, som skulle i dramatiskt afseende vara rådande här i landet. Jag borde dock hafva inlagt ett slags reservation deremot. Det är nog sannt, att det fransyska gjort ett stort intrång hos oss och alldeles beherrskar det finare lustspelet. Men se bara, då ett äkta svenskt stycke gifves, ett stycke, kanske icke så fulländadt i konstnärligt afseende, men tilltalande våra fosterländska känslor, det må nu röra våra stora minnen eller behandla en landtlig idyll i egna nejder, se bara, då Engelbrekt och hans dalkarlar, då Gustaf Wasas, eller då Wermländningarne gifves! Det är måhända tomt nog då på första raden och på amfiteatern, ty den förnäma publiken är naturligtvis för blaserad — jag hade så när sagt: depraverad — för att kunna njuta af något sådant. Men se vår medelklass och det så kallade folket, de som befolka de öfrre raderna och till och med tycka sig hatva råd att kosta på sig en parkettbiljett, högiiden till ära, den njuter häraf, den följer med händelsernas gång med lif och själ, den jublar med vid hjeltens seger och den sörjer, då hat och afund lyckats krossa honom, den känner sig, med ett ord, under sådana stunder vara riktigt svensk. Huru ofta har jag icke gått för att se något af dessa stycken, icke så mycket för sjelfva styckets skull, som icke för att hafva min glädje åt de naiva utgjutelserna at det der folkets glädje! ... Att!