Göteborgsposten – 2 november 1865, sida 1

ovanligt upprörd. Han hade ett obehagligt sätt att undvika mina ögonkast och blickade från den ena ändan at golfvet till den andra under det han talade, hvilket gaf honom ett galgfogellikt utseende. Han ryekte med ena handens fingrar i sin yfviga röda polissong och med andra handen tryckte och gned han sin mössa mot knät. — Den gamle gossen deruppe är nära på förkrossad, tänker jag. Han menar ej hälften af hvad han säger. Men jag är illa ute nu och kan ej få en shilling af honom. Han är skarp mot mig som en af de der fördömda lagkarlarne sjelfva, och Bryerly skrifver till mig att han ej kan gifva mig mitt testamente, emedan han fått ett bref från Archer Sleigh, i hvilket han varnas att gifva mig så mycket som ett vitten, ty jag har förskrifvit det till guvernören, påstår han — hvilket jag tror är en lögn Jag har kanske tecknat under någon handling — möjligtvis har jag gjort det — en afton då jag var en smula lyftad. Men det är ej något sätt att fanga en gentleman och kan ej stå fast. Ruttvisa skall jag ha, och det kan ej stå fast, siger jag; jag är ej så i hans händer heller. Nu hostade Mary Quince sakta från foten af trappan för att påminna mig att samtalet blifvit för långt. — Jag förstår ej mycket af de der sakerna, sade jag allvarsamt, och nu går jag uppför trappan. — Blott en minut till, miss; det är endast ett par ord jag har att säga er, ser ni. Vi ämna oss till Australien, Sara och jag, och gå ombord den 5:te. Jag reser till Liverpool i natt, der hon skall möta mig, och — och ni