Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 2

stannat, skref till mig och begärde ett möte för att taga afsked. Om jag nu beviljar honom det, är det för sista gången. Jag skall aldrig hvarken se honom eller skrifva till honom mera. Den gamle mannen syntes mycket rörd och höll sin näsduk för ögonen. — Jag hör att han och hans hustru ämna emigrera. Ju förr detta sker dess bättre är det, fortfor han bittert. Djupt har jag ångrat, Maud, att jag för ett enda ögonblick tolererade hans frieri till er. Hade jag tänkt derpå, såsom jag gjorde förliden natt, skulle ingenting förmått mig dertill. Men jag har så länge varit som en munk i sin cell, mina behof och iakttagelser ha så länge varit inskränkta till denna kammares trånga murar, att min kunskap om verlden har utdött på samma gång som min ungdom och mina förhoppningar. Jag tog derföre ej, såsom jag borde ha gjort, i betraktande en mängd saker som talade emot. Jag beder er för den skull, kära Maud, att tiga med detta ämne. Det tjenar till intet att vidare diskutera det. Jag hade orätt och ber er öppet glömma mitt misstag. Jag hade varit nära att skrifva till lady Knollys angående detta förhatliga ämne, då det lyckligtvis genom gårdagens upptäckter med ens afgjordes. Till följe deraf hade jag naturligtvis intet emot att gå in på onkels begäran. Han gjorde så många medgifvanden att jag icke kunde neka att i stället lemna detta löfte. — Jag hoppas Monica skall fortfara att vara god emot min stackars Milly då jag icke mera finnes till, yttrade han.