Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 2

derställes biskopens pröfning, och sedan denne goc känt öfverenskommelsen, gäller densamma så läng kyrkoherden och adjunkten derom äsämjas. Men ut vårt land kan en kyrkoherde och adjunkt vara särde les belåtne med hvarandra, och församlingen fullkom ligt nöjd, äfven-om adjunkten har inkommit uti el verksamhet, der han kan göra myckot gagn, och ut hvilken han sjelf har sin trefnad och sornojelse; ocl detta oaktadt kommer en dag missiv till honom, har måste husvudstupa lemna alltsammans, och komma til en ort, der han finner blott motsatsen af hvad har förut haft, der han får ingen trefnad och ingen fram gång, der han fäller modet, och kan till och mec förfalla, hvarpå beklagligen icke saknas exempel. Jag känner till och med ett förhållande med en adjunkt som afsade sig prestembetet i följd af missiveringen Har hafva vi åter ett tvång, som väl icke kan försvaras. Om menniskan icke eger sjelfbestämmelso i af. seende på sin egen person, så kan hon väl icke sä gas vara fri, och då kan det väl icke vara underligt att en ung man icke väljer en sådan tjenstebana, de: han beröfvas den personhga friheten. Jag nödgas således vidhålla min åsigt, att missiveringen är en orsak till prestbristen, icke på grund af något begär efter maklighet eller beqvämlighet å presterskapets sida, utan på grund af hvarje menniskas begär efter frihet. Hvad Red. anfört i afseende på läkare kan väl icke tillämpas på adjunkt-missiveringen, alldenstund ganska få läkare äro underkastade dylikt tvång. De som hafra slutat sin akademiska kurs få vanligen snart anställning, och det är under studietiden som läkarekandidater söka stipendium uti fältläkarekåren, då de äro underkastade kommendering; men de, som icke tycka om detta förhållande, kunna slippa det, om de icke söka nämnde stipendium. En läkare eger frihet att tjenstgöra om han vill, och icke tjenstgöra, om han icke vill; men det är icke så med presten, ty han har ytterligare det tvånget, att han måste tjenstgöra, så vida han vill behålla embetet, emedan konsistorium har honom till sin fullkomliga disposition. Jag kan icke dela Red:s åsigt, att nägon alskräckes från prestembetet, derföre att -han måste frånsäga sig det fria bruket af sitt förnuft och predika läror, hvilkas giltighet han ej eger rätt att pröfva. Ty ännu har ingen behöft frånsäga sig sitt förnufts bruk, dermed att han ingått uti predikoembetet, utan fastmer behöfver presten allt mer och mer använda sitt förnuft emot allt det oförnuft hvaraf han omgisves; och dessutom är vår kyrka, såsom erfarenheteu visat, ganska rymlig, så utt prester med den friaste forskningsanda och öfver alla dogmer höjda tänkesätt deruti kunnat inrymmas, utan att de kännt något behof att afstå från embetet, och man har till och med exempel derpå, att en person kan förneka kyrkans förnämsta dogm och sjelfva grundvalen för hennes lära, och ändå fortfarande vara ledamot af stiftets styrelse. Hvad vägen till Påfven beträffar, så kan jag å min sida på det bestämdaste våga påstå, att ingen grundad anledning finnes, att någon svensk prest skulle vilja följa med dit; ty utom det att oviljan emot katolicismen är alldeles inrotad hos hela svenska folket, så är svalget mellan katolska och utherska kyrkan alltför stort, att det skulle kunna illintetgoras. Vi hafva vissheten derom uti bibeln, som för katoliken är en förbjuden frukt, men hvartill utherska kyrkans bekännare ega fri tillgång. Det var Luthers ifrigaste bemodande, att få bibeln öfveratt på folkets eget språk och satt i hvar mans hand, medan han då var viss om, att pälven och hans anrang skulle komma på skam; och så länge svenska resterskapet. som väl ingen lärer bestrida, arbetar vå bibelns läsande och begrundande ibland folket, orde ingen fara vara för dess lutning åt det katolska ället. Härat behofver således ingen afskräckas från nträde uti prestembetet. Men deremot har mången ing man, med hjerta och samvete, stort skäl att bäfva ör otron och alla slags sekter, mot hvilka han såsom n redlig kyrkans tjenare måste kämpa, och med hvilka an äfven med den största kärlek och fördragsamhet lIdrig kan få sluta fred. Härigenom har kyrkan utån vifvel gått miste om många goda anlag, som varit assande för predikoembetet, men hvars innehafvare cke tilltrott sig det vigtiga steget, som icke kan återigas, att gå sådana strider och svårigheter till mötes. uven torde det icke böra klandras, att många afstå än presrembetet, i följd af den allmänna ovilja och itterhet, som alltjemt, synnerligast uti de större och west spridda tidningarne, ädagalaggas mot prestestånet, hvarom äfven den ifrågavarande artikeln bär ittne, då der säges, att den papistiska surdegen pöer inom vår kyrka, och föraktet eller skuggrädslan r tidsbildningen förleder vårt presterskap att genom et ena missgreppet efter det andra förspilla den ringa erstoden af sitt anseende. Foss den 26 Oktober 1865. W. Carlson.