Göteborgsposten – 31 oktober 1865, sida 2

— Om prestbriston. Till Red. af Göteborgs-Posten. Uti N:o 244 af Göteborgs-Posten är införd e artikel om prestbristen, med anledning af frågans be handling vid senaste prestmötet; och som mitt anfö rande vid nämnde tillfälle blifvit föremål för en all varsam granskning, nödgas jag utbedja mig att f lemna några upplysningar till denna artikel, så at meningen med mina ord icke måtte missförstås. Dess utom är ämnet af stor vigt, så att dess vidare afhand ling torde medföra nytta, om blott detta kunde sk sine ira et studio. Att jag sökte härleda prestbristen från 3:ne orsa ker, är riktigt; men då jag anförde den första, elle sättet för presterskapets aflöning, tillade jag uttryck ligen, att sedan denna olägenhet blifvit afhjelpt ge nom kongl. förordn. af d. 11 Juli 1862, vore numer: intet vidare att härom anföra. Det förundrar mig att Red. velat taga det gamla aflöningssättet uti för svar, alldenstund detsamma längesedan blifvit af all: mänheten utdömdt, såsom rikets ständers beslut och den derpå grundade kongl. förordn. tillräckligt utvi sar. Säkert är, att många nitiska och redliga lärare blifvit satte uti nödvändighet, att antingen efterskänka sina lagliga inkomst r, eller ock att råka uti obehagliga förhållan en till sina åhörare. Dessutom måste det vara alldeles uppenbart huru på en gång opassande och tidsödande det är, att en prest skall vara uppbördskommissarie, spanmålshandlare, smörhandlare, fiskal, exekutor, och mera dylikt, för att utbekomma sin lagliga lön. Då nu en prest får börja sin tjenstebana, såsom adjunkt, med att uppbära offer, som vanligen är den betydligaste delen af hans lön, och sålunda vara beroende af godtycke och nådebevisningar, hvilket af tillfälliga omständigheter rätt ofta kan variera, samt sedan såsom ordinarius hafva att emotse ofvannämnde besvärliga och obehagliga aflöningssätt, så kän man icke undra öfver, att unga män med god uppfostran och kunskap häraf afskräckas från att ingå på en bana, der ett ovisst och ofta sparsamt dagligt bröd på detta sätt skall erhållas. Beträffande den andra orsaken till prestbristen, som af mig anfördes, eller Indigenatsrätten, så har det äfven förundrat mig, att jag icke härutinnan vunnit understöd af Red., eftersom jag anser den gamla indigenatsrättens upphäfvande såsom en sam hällsnyttig reform. Ty hela landet bör väl stå öppet för alla dess söner, till hvad stånd de än må höra, och för alla som alska friheten, måtte det väl anses besynnerligt, att presterskapet allena skall vara bundet inom indigenatsrättens trånga gränser. Jag finner intet skäl hvarföre en prest skall vara ålagd detta band mera än jurister, läkare, och andra embetsmån, och icke heller huru indigenatsrätten kan utgöra en hållhake för presten, emedan han måste tjena under samma lag och samma auktoriteter hvart han kommer, och det ligger dessutom i sakens natur, att han hellre söker tjenstgöring der han är känd, än der han är okänd. Men det är tvånget, som här är hufvudsaken, och detta är alltid motbjudande för en ung man, som har rätt att sjelf välja sin lefnadsbana. Det är visserligen sannt, såsom Red. uppgifvit, att man genom kongl. nåd kan så indigenatsrätt uti ett annat stift, men dermed är man också stängd från det stift man förut tillhörde, och tvånget är och förblifver detsamma. Om tillfälle skulle yppa sig till en passande och önskvärd anställning på någon annan ort utom stiftet, så är man al lagen förnekad att dit vända sina tankar och förhoppningar. Man väljer då hellre en annan väg, der sådant tvång icke finnes. I afseende på den 8:dje af mig anförda orsaken till prestbristen, eller missiveringen af det obefordrade presterskapet, är jag mest angelägen att försvara mig, så att jag icke blifver missförstådd; ty långt ifrån att jag skulle vilja understödja presters begär ester maklighet och beqvamlighet, såsom Red. uppfattat saken, anser jag fastmer sådant vara alldeles ovärdigt en brestman. Deremot anförde jag vid prestmötet, hurudant förhållandet är härutinnan i England, att en kyrkoherde upp ör enskilt öfverenskommelse med en prest om vilkoren för biträde uti tjensten, hvilken un—