Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

—————— — —— nen erkänd som en af våra kunskapsrikaste representanter. Man kan lätt föreställa sig de känslor, hvarmed han inträdde i riddarhussalen och hvarmed han der mottogo (kanske som en affälling från de gamla sköldarnes moral). Men yfdes han öfver sin position? Nej visst icke. Han bugade sig lika ödmjukt och lika många gånger för landtmarskalken och adeln, som för de öfrige talmännen och stånden. Bondeståndet förfor med större fyndighet än fallet vanligt är, då det till sin förespråkare valde en herreman, en filosofie magister, C. J. Lönnberg. Alla hans tal vittnade om gedigna tankar, om frimodighet, utan ötvermod. Det tog sig väl ut då den reslige mannen, ännu i sina bästa år, inträdde hos medstånden anförande bondedeputationen. Han eger en behaglig organ, hans ord hördes väl och hans föredrag gjorde ett angenämt intryck. Man kan säga, att vid intet föregående likartadt tillfälle ha samtlige stånden med större omsorg utsett sina förespråkare. Bland komiska episoder, som naturligtvis icke uteblifva vid så högtidliga tilltällen, kan jag ej afnålla mig ifrån att anföra en. Det åligger samtliga talmännen att svara på alla helsningstalen, — en kinkig uppgift, emedan svaren måste afgifvas å propos. Landtmarskalken är ej fyndig och hans ordvänningar derföre ofta trubbiga. Man tänke sig huru det skulle taga sig ut, när han till svar på presteståndsdeputationens tal yttrade: en vördnadsfull välkomsthelsning från det högvördiga presteståndet blir alltid af ridderskapet och adeln högt skattad. Med större otålighet har väl aldrig tillförne, åtminstone efter 1809, ett trontal blifvit afbidadt, än konungens i går till ständerna. Biljetterna till rikssalens åhörareläktarn stodo i hög kurs, och trängseln var stor deruppe för att så höra kungsorden. Trontalets kärnpunkt utgjordes af följande ord: I främsta rummet tillkommer Eder att, efter samvetsgrann pröfning, fatta det afgörande beslutet om Mitt förslag till folkrepresentationens ombildning. Det är ett högt anspråk, att en bestående representation skall, med full frihet i vilja och handling, sjelf på en annan öfverflytta det ärofulla uppdraget att föra ett folks talan. Jag tänker derföre högt om Eder, då jag uttalar Mitt hopp, att J skolen antaga detta förslag, i hvars framgång Jag ser en ökad trygghet för samhällets lugna utveckling. Dessa ord, så tyckte flera, uttalades at konungen med högre och kraftigare stämma, men långsammare; i den stora rikssalen hördes ej ett knäpp, så spänd var uppmärksamheten. Konungens ord gjorde ett djupt intryck. I landtmarskalkens och talmännens helsningstal till konungen förefinnas flera märkliga momenter. Den förstnämnde var den ende som berörde de olyckor som drabbat ett folk med oss så nära förbundet genom härkomst och vänskap. Kepresentations-frågan skall at adeln så afgöras som pligten och fäderneslandets väl bjuda, lofvade han. Erkebiskopen erinrade i samma fråga, att huru dess utgång än må blifva, skall den medföra olägenheter och öfverläggningen derom måste tilläfventyrs mindre afse hvilken utgång som bär visshet med sig om de största fördelarne, än hvilken som hotar med de minsta vådorna. Borgare-talmannen ordade om de privilegier som detta stånd uppoffrat för samhällslitvets utveckling, och motser lugnt och förhoppningsfullt samma offer at medstånden. För öfrigt varierade hr Schwan sitt nu antagna tavoritthema, den utländska skuldsättningen. I bonde-talmannens tal återfann man samma frimodiga förtröstan på den stora frågans lyckliga lösning, som genomgått alla hans uttalanden. Hans tal var utan gensägelse det till formen mest fulländade, likasom till ordalagen det hjertligaste. Nr ———L———— AA 1