Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

— Ja kanske hon tror det — på sätt och vis, svarade han och bröstade sig oförskämdt i det han satte sig ned— Hvad tänker ni på Sir? fortfor onkel Silas. — Jag tänker ingenting om den saken, svarade Dud: ley buttert. — Är denna berättelse sann? fortfor onkel och räckte honom tidningen. — De vilja i alla händelser att man skall tro dem. — Svara rakt på saken Sir. Vi ha våra egna tankar om det ämnet. Om saken är sann,jså är den tillräckligt bevisande. För att vinna tid är det så godt att ni säger rent ut genast. Det tjenar till intet att förneka det. — Hvem vill förneka det? Det är sannt, och nu är den saken klar. — Ja, det är sannt! Jag visste att han skulle medgifva detta! utropade den unga qvinnan hysteriskt och med ett besynnerligt glädigt skratt. — Vill ni tiga! mumlade Dudley vildt. — Oh! Dudley, käre Dudley! hvad har jag gjort dig? — Ruinerat mig just nu, det är allt. — Och nej, nej, nej, Dudley. Du vet att jag ej skulle velat, icke kunnat skada dig, Dudley, nej, nej. Han förvred ilskefullt ut anlete i det han yttrade: — Vänta litet bara. — Oh! Dudley var icke ledsen, jag menade det icke. Jag skulle ej vilja skada dig för hela verlden. Nej aldrig. — Seså! Du och de dina lurade mig betydligt, och nu ha vi fått mig — det är hela historien. Onkel Silas log på ett besynnerligt sätt.