Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

2 rummet ståndets öfverseende. Han behöfver stå väl hos majoriteten. Men hvilken fraktion var majoritet i ståndet då han nedskref sitt tal? Jo då var det fraktionen Sundvallson komp. — d. v. s. protektionisterna. Konsten var följaktligen att med dem komma på god fot — alltså bort med den röda och fram med den svarta kritan, och så raskt åstad! med frihandsteckningen i svart. Hr Schwan har också åldrats; han är ej längre lord Cupido, han är nu en gnatig sybarit med trög matsmältning, och den store läkaren van Helmont har bevisat, att själens bostad är i magen. Om, såsom sannolikt är, protektionisterna icke få öfvertaget i borgarståndet, så, var viss derom, blir hr Schwan återigen den lefnadsglade, den modige, den förhoppningssulle. Nan har ansett det opassande för hr Schwan såsom talman, att i sitt helsningstal regalera ståndet med sina finansiella spekulationer; men man förbiser härvidlag, att för hr Schwan finnes icke något opassande. Han har städse bevisat det, och hans styrka ligger kanske mest utpreglad i hans brist på grannlagenhet. Vid sidan af förberedelserna och den fina intrigspånaden! hos adeln och i borgareståndet, har tiden nu varit upptagen med helsningstal. Jag hinner ej att beräkna huru många dylika som utvexlats. Vältalighetens gedigna metall har utstämplats till småmynt. Då adeln till sin förespråkare — så kallades i äldre tider de personer som uppdrogos att tolka ståndens inbördes respekt — valde grefve Arvid Posse, så låg deri ett bevis på den unga adelns öfvervigt på riddarhuset. Grefve Posse kan anses, och vill anses, som chef tör den unga junkerismen. Han är en man med stort mod och ändå större anspråk, en politisk parforce-ryttare, som alls icke skulle ha något emot att rida in i konseljen, vältörståendes i en högadlig konselj, men han nöjer sig också med landshöfdingeposten i Malmö. Grefvens helsningstal till medstånden äro skrifna med talang, eller rättare sagdt med ruff, och hans inflytande skall ökas hos riddarhusets reaktionärer. Presteståndets förespråkare, biskop Sundberg, talade om förtroende, förmedling och samverkan, så långt omständigheterna medgåtvo. Biskopen bevisade sig vara en fri talare, med angenämt föredrag. Jag kan ej undgå framhålla att alla de officiella tal som hittills hållits af ledamöter i presteståndet antyda tillvaron af en resignation, med hänsyn till representationsreformen, som hade varit onskligt att tidningspressen framhållit och tagit fasta på, i stället för att klandra och ringakta. Borgarståndets förespråkare, hr Hierta, utvecklade i sina helsningstal till de två första stånden hela den fyndighet, hvari han redan som ung excellerade. Man har i dessa val velat spåra ironi, men om så verkligen är, så tror jag bestämdt att den icke tillkommit med beräkning, utan är rent af påverkad af hr Hiertas skaplynne. Han vill ej vara sträng, och undfaller honom ett strängt ord, så följa genast tre förmildrande ord i samma andedrag. Vill man åter nödvändigt spåra ett ironiskt element i hr Hiertas uppträdande såsom välkomsthelsare hos medstånden, så bör det sökas i den omständigheten, att just hun blef till denna befattning utsedd. Man bör erinra sig att han, som genom börden tillhör riddarhuset, som der under flera riksdagar uppträdt, som der, och äfven såsom publicist, kraftigt medverkat till alla de reformer som genomfördes, som aldrig hugnats at sina adliga ståndsbröder med förtreendet att inväljas till ordinarie ledamot i något utskott — nu intager ett utmärkt rum i borgarståndet, är så att säga sjelfskrifven i statsutskottet och af hela natioEEE ————————LLLKL 0