Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

— Ja det visste jag på förhand, hånade onkel Silas, och på min ära utgöra icke ni och han ett vackert par. Dudley yttrade ingenting, men såg ytterst vild ut. Och så nyss gift med denna stackars unga hustru hade den uslingen velat gifta sig med mig! Jag är fullt öfvertygad om att onkel var lika okunnig om Dudleys förbindelse som jag och derföre ej hade någon del i detta gemena streck. — Och er kan jag gratulera, min unge son, att ni lyckats vinna en för er mycket passande och mycket vulgär ung qvinnas tillgifvenhet! fortfor onkel Silas till Dudley. — Jag är icke den förste af familjen som gjort detsamma, svarade Dudley. Vid denna förbråelse öfverväldigades den gamle mannen för ett ögonblick af sitt raseri. Han reste sig upp, darrande från hufvud till fot. Jag har aldrig mer än denna gång sett ett dylikt ansigte. Det påminde om en af dessa groteska demoner som man ser i sidoskeppen af götiska kyrkor. Öfver detsamma hvilade en aplik vanvettig grimas, och den magra handen fattade i detsamma hans ebenholzkänp och skakade den i luften. — om ni rör mig med den, piskar jag upp er, vid dj—! skrek Dudley ursinnig i det han höjde händerna och sköt upp skuldrorna, just som jag hade sett honom då han slog kapten Oakeley. För ett ögonblick stod denna tafla framför mig, och i min fasa ropade jag något — jag vet icke hvad. Men den gamle mannen, veteranen från många vilda scener