Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

vid hvilka man under lugna åtbörder döljer sitt raseri, hade icke helt och hållet förlorat sin sjelfbeherrskning. Han vände sig mot mig och yttrade: — Vet han hvad han säger? Och med ett iskallt leende af förakt och medan rodnaden ännu hvilade öfver hans höga smala panna, satte han sig ned. — Om ni vill säga mig något, så hör jag på. Ni kan säga mig hvad ni vill och jag skall tåla det, yttrade Dudley. — Jaså, jag får tala. Tack skall ni ha! hånade onkel Silas i det han långsamt och kallt skrattande vände sig mot mig. — Ja, jag bryr mig ej om prat, men ni får ej gå öfver derifrån till något annat. Ett slag tål jag icke af någon. — Godt, sir, begagnande mig af er tillåtelse att tala, får jag, utan att vilja såra den unga damen, anmärka att jag ej kommer ihåg namnet Mangles bland de gamla familjernas i England. Jag förmodar således att ni hufvudsakligen har valt henne för honnes dygder och behag? Sara Mathilda, som ej fullkomligt förstod denna kompliment på samma sätt som onkel Silas menade den, gjorde trots sin själsrörelse en nigning, och torkande sig i ögonen yttrade hon med ett tårfyldt leende. — Ni är mycket god, sir! — Jag hoppas för bådas er skull, att hon har litet penningar. Jag inser ej huru J eljest skolen kunna lefva. Ni är för lat att vara skogvaktare, och jag tror ej att ni