Göteborgsposten – 27 oktober 1865, sida 1

— —!,H 2 underrättelsen derom emottogs med jubel öfver hela landet. När förslaget derefter förekom i öfverhuset, sökte lord Grey, ministerpresidenten, att på allt sätt visa lorderna nödvändigheten att antaga en reform, som var rättvis och billig och gillades at allt folket. Förgäfves. Många voro personligen intresserade för det gamla oskickets fortvaro, andra sågo i reformen aristokratiens fall och en allmän omstörtning, hvarföre billen förkastades i öfverhuset d. 8 Okt. med 199 röster mot 158. Häröfver uppstod i hela landet den häftigaste förbittring. Underhuset skyndade att törklara, att ministrarne fortfarande egde husets förtroende, till följd hvaraf ministrarne stannade qvar på sina platser. Folkmöten, stundom af mer än 100, o00 personer, böllos och reformföreningar bildades öfverallt i landet. Parlamentet sammanträdde åter d. 6 Dec. Lord John Russell inlemnade ännu en gång reformbillen, som antogs af underhuset d. 24 Mars 1832 med en majoritet af 116 röster. Otverhusets, d. v. 8. de sjelsskrifna lordernas, motstånd var dock lika envist och man förutsåg, att förslaget skulle förkastas af dem, så vida icke ministeren genom en större pärsutnämning bland reformvännerna der förskaffade sig öfvervigt. Konungen vägrade detta till en början och bemödade sig att i godo förmå de motsträfvige lorderne att gifva med sig. Alla skäl voro dock utan verkan. Då nedlade ministrarne sina embeten och konun.en uppdrog åt hertigen af Wellington att bilda en ny minister. Vid ryktet härom utbröt en ny storm ötver hela landet. Efter några dagar måste Wellington förklara, att han ej kunde bilda en ny minister. De klokare tories (aristokraterna) insågo nemligen, att reformen ej kunde uppskjutas. Den gamla ministören stannade derföre qvar och erhöll konungens tillåtelse att utnämna nya pärer; men då konungen gaf detta sitt beslut tillkänna för ledarne af öfverhuset, hemställde han till dem med detsamma, om de icke skulle vilja bespara honom ett sådant steg genom att aflägsna sig, när reformbillen förekomme i öfverhuset. Detta verkade. 100 pärer lemnade huset, hvaretter represenationsreformen antogs af 106 röster mot 22 d. 5 Juni och erhöll konungens bekräftelse 2 dagar derefter. Reformen var genomförd. De förespeglade vådorna uteblefvo. Aristokratien såsom sådan förlorade visserligen i inflytande, men dess utmärktheter hafva aldrig saknat tillfälle att göra sig hörda i underhuset och der gagna sitt fädernesland. Medelklassens makt blef större och derigenom har Englands såväl inre som yttre politik blifvit mera frisinnad än förr. Ingen önskar nu tillbaka den gamla oefterrättligheten, utan hvar och en erinrar sig densamma på samma sätt som den vakne minnes en ond dröm.