Göteborgsposten – 26 oktober 1865, sida 1

ågor står det förslag till nationalrepresentaonens ombildning, som E. K. M:t i nåder ickts under sistl. riksdag till rikets ständer amställa och öfver hvilket det tillkommer em, att under denna riksdag satta afgörande eslut. Den utomordentliga vigten af detta eslut gör rättigheten att deruti taga del till n medborgerlig pligt af högsta betydelse, ch ridderskapet och adeln känner djupt de örbindelser emot saderneslandet, som denna ätt, denna pligt medföra. Uti vårt land hafva sedan urminnnes tider frihet och konunganakt varit hvarandras bästa stöd, och om nåson gång den ena af dem har fått stå tillbaka, har inom kort äfven den andra deraf lidit. Detta trihetens och konungamaktens förbund har alltid varit och skall äfven för blifva säkraste grundvalen för den svenska samhällsbyggnaden. Glatt och halt skall det vara. Sådant är ädlingens språk i våra dagar. Salvelsefullt och bekymradt yttrade erkebiskopen om vår litsfråga: -IIvilken utgång hon kommer att erhålla, kan ännu icke förutses eller förutsägas. Men knappt kan det förnekas, att hvarje dess utgång skall medjöra olägenheter, och öfverläggningen derom måste tillätventyrs mindre afse hvilken utgång som bär visshet med sig om de största tördelarne, än hvilken som hotar med de minsta vådorna. En öfverläggning i sådan syftning är för det allvarliga sinnet i icke ringa mån bekymmersam, liksom detta sinne icke med likgiltighet kan se en bestående ordning öfvergisvas, hvilken, oaktadt det mer eller mindre grundade, som deremot säges, i sekler varit ett värn både för konungamakt och folkfrihet, och derjemte skänkt värt land ära och välständ. — Dessa bispens ord torde tåla vid några anmärkningar. Borgarståndets talman, hr Schwan, sade i denna tråga: Borgareståndet, som villigt uppoffrat de privilegier det ansett otörenliga med den tortgående utvecklingen af vårt samhällslif, emotser lugnt och förhoppningsfullt samma offer af medstånden. Hela nationen atbidar med full förtröstan den lyckliga utgången af denna stora angelägenhet. Afven ar Schwan beklagade det öde, som drabbat Danmark, hvilket öde ånyo ådagalagt, att det icke är på traktaters helgd mindre stater kunna bygga. Det har på samma gång hänvisat oss till våra egna krafter, såsom de säkraste medlen till tramtida skydd och bestånd. Tal. gladde sig derföre ötver den frivilliga nationalbeväpningens utbredning, likaså ötver den lisgifvande kraft de stora jernvägsanläggningarne skänkt åt jordoch bergsbruk, handel och industri. Men försigtigheten bjöd att hädanefter mindre anlita krediten. Krediten, tortfor tal. med emfas, är allas vår dyrbaraste egendom. — Det vore beklagligt, om vi ej hade någon mera dyrbar egendom, än penningkrednen. Men det gällde väl för hr Schwan framför allt, att komma fram med en klingande fras, och derför må vi ej räkna så noga med denna klimax. I det af bondeståndets talman, Nils Larsson i Tullus, hållna tal heter det bl. a.: Allt ifrån början al vårt närvarande statsskick har tiden oafbrutet, om också långsamt, arbetat på utro:ande af fördomar, både alstrade och underhållna genom ståndens förhållande till hvarandra. Efter de häftiga, sjeliva grundvalarne för samhällsbyggnaden skakande strider, som af denna ståndsfsördelnang uppstått, hafva visserligen våra senare riksdagars historia lemnat bevis på en samdrägt emellan riksstånden, hvilken äfven i sådana fall burit goda frukter för det hela. Men dermed är dock icke grunden till fortfarande söndring dem emellan undanröjd, lika litet som någon borgen finnes mot misshälligheter, som under ogynnsamma inre eller yttre förhållanden kunna växa till en strid, hvarigenom samhällets högsta angeläI genheter sättas på spel. Knappt mindre vådligt är — — — — vv — — OR D — Jag tyckte att jag hörde ett