Göteborgsposten – 26 oktober 1865, sida 1

Jag tyckte att jag hörde ett klagoskri. omedelbarligen skyndade jag tillbaka till mitt eget rum och kastade mig på knä samt tackade Gud för den styrka han skänkt mig. Jog kunde icke tro att den var min egen. Jag kände mig mera eländig tillsölje af denna nya framställning om min eländige kusin än jag kan beskrifva. Onkels böner voro af den beskaffenhet att det var ett slags dödsångest för mig att afslå dem. Jag tänkte på möjligheten af att få höra det hun gjort af med sig sjelf och erfor hvarje morgon en känsla af lugn, då jag hörde att han var som vanligt. Jag har ofta sedermera undrat på min egen fasthet. Vid det rysliga samtalet med onkel var jag i min fasa och svindiande förvirring ytterligt nära att gifva vika, just liksom nervösa personer sägas kasta sig utför precepiser blott af fruktan för att falla utför dem. XVI. Sara Mathilda visar sig. Någon tid efter detta möte då jag en dag nedslagen satt i mitt rum och tankspridd tittade ut genom mitt fönster, i sällskap med den goda Mary Quince, hvilken nu alltid var vid min sida, förvånades jag öfver att höra en gäll röst af en qvinna som tycktes ha fått ett häftigt hy