Göteborgsposten – 24 oktober 1865, sida 1

——————— ——— bjudna. Hr Muren förde ordet. Meningen med detta möte var att bilda en majoritet, som skulle uppgöra elektorslistan, och den skulle så ordnas, att det gamla liberala partiet skulle stukas. Man skall förvåna sig öfver att frihandelsvännen Muren kan gifva sig i kompaniskap med protektionisten Sundvallson; men till sådana motsägelser kommer man, drifven af sårad tåfänga. Sammankomsten afsåg naturligtvis mest att fånga och binda de nyvalda, de idjupa lederna med hvilka slaget skall vinnas af härtöraren. Emellertid uttärdade hrr Björck och Hierta en inbjudning till allmän sammankomst på Skomakarekällaren i Fredags afton för att öfverenskomma om kraftiga och samdrägtiga åtgärder till befrämjande af riksdagens vigtigaste fråga. Denna inbjudning, hvars lojala karakter ej kunde bestridas, misshagade dock det förbittrade motpartiet på det högsta. Bekräftelsen derpå ligger i organens för det konservativa partiet bedyrande att tiden sannerligen icke ännu är inne att definitivt yttra sig i riksdagens vigtigaste fräga. Men uppenbart är borgarståndets enighet nu, och dess deraf beroende val till ledamöter i utskotten, högst väsendtligt inverkande på de två första ståndens förfarande i reformfrägan. Reaktionen önskar ingenting högre än att borgareståndet skall kompromettera sig genom inbördes oenighet och afundsjuka. Sammankomsten egde rum i Fredags afton. Hr Grape, den äldste i ståndet, fungerade som ordförande. De missnöjdas talan fördes af hr Staaff, Isberg och Witt, hvaremot hr Sundvallson icke af dem tilläts att yttra sig. Deras anföranden vore så bittra som de kunde åstadkomma mot det gamla liberala partiet, hvars egenmäktighet skildrades med starka färger. Hr Muren sekunderade och blåste under. Bland de nyvalda yttrade sig professor Wistrand med största bitterheten och ordade om huru man i statsutskottet vid förliden riksdag på borgareståndets ledamöter der anbringat munlås och handklofvar, i anledning hvaraf han erhöll en ganska välförtjent tillrättavisning af hr Wern, med den påföljd att den stränge professorn tystnade för aftonen. Äfven hr Falkman yttrade sig med arrogans öfver förtrycket, men ådagalade så föga bekantskap både med parlamentarisk takt och riksdagsmaskineriet, att han åtminstone icke grundlade något framtida inflytande. Att sammankomsten icke resulterade till någon verklig fusion synes påtagligt deraf, att då förslag väcktes om nedsättandet af en komite för uppgörande af projekt till elektorslista, så förkastades detta. Det är dock sannolikt, att när rätta tendensen hos det Staaff-HenschenSundvallsonska partiet blir af de nykomna närmare känd, när det blir för dem fullt åskådligt att nämnde parti endast åsyftar att splittra ör att derigenom befrämja sin personliga fålänga, och att det som äfventyras, som står på spel, är af ojemförligt större betydelse — så skola åtminstone de mest upplysta bland de nykomna icke vidare medverka till reaktionens seger. Ty förbises bör icke att hrr Henschen och Sundvallson — det är rent at en gåta att de förvärfvat sig något inflytando — äro reformförslagets ifrigaste motståndare. Grosshandlaren Schwan, vorden talman, höll ett helsningstal, som bar hela pregeln at den nyckfullhet, som utgör det mest karakte ristiska i hans skaplynne. Han, som grundlagt sin popularitet som frihandelsvän, tillvann sig nu genom detta tal protektionisternas beundran. Denne man, förr så modig, att ej säga öfvermodig, då ingen fara var på tärde, våndades nu öfver landets skuldsättning, sedan han vid föregående riksdagen medverkat till alla anslag. Ingen var ifrigare än han att arbeta för sammanbindningsbanan; nu ordar han om att inställa, eller åtminstone inskränka de allmänna arbetena. Då hr Schwan, denne epikure vid fyllda 60 år, som ännu aldrig förkat någon Njutning, som han kunnat bereda