Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 1

oss tillsammans kröpo vi bort i hörnet af rummet, allt under det jag uteslutande upprepade: — Villy! Milly! Milly! — Hvad är det — hvar är det? hvad såg du? skrek Milly. — Hon skall komma igen, hon skall det helt visst! o himmel! — Hvad såg du då? — Ett ansigte! ett ansigte! Oh, Milly! Vi hörde fotsteg sakta nalkas den öppna dörren, och oerhördt förskräckta störtade vi fram mot ljuset vid onkel Silas säng. Det var dock blott gamla Wyat vi hörde och sågo, hvadan vi något lugnade oss. — Milly, yttrade jag så snart jag blek och mycket svag återkom på mitt eget rum, ingen makt på jorden skall hädanefter förmå mig att efter mörkrets inbrytande inträda i onkels rum. — Hvad i himlens namn såg du, käraste Maud? yttrade Milly, knappast mindre förskräckt än jag sjelf. — Oh jag kan icke, jag kan icke säga det Milly. Fråga mig aldrig. Det är förfärliga svöken i detta rum. — Var det Charke? frågade Milly och bleknade af förskräckelse. — Nej, nej, fråga mig icke. Det var en ond ande i ännu värre gestalt. Mitt bröst lättades nu af ymniga tårar, och hela natten satt den goda Mary Quince bredvid mig och Milly sof vid min sida. Uppsprittande ur sömnen, gråtande och