Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 1

Representationssrägan. Betraktelser i Representationsfrågan af en svensk medborgare, som icke undertecknat någon reform adress. Förra Häftet. I. Om klasser och stånd. IL Om representationsfrågans öden vid svenska riksdagen efter 1809. Upsala, 75 öre. Denna i dessa dagar utkomna broschyr, som vår Upsalakorresp. redan förut i korthet anmält, är i ordets bokstafliga mening ett ord i sinom tid. Den utmärker sig för en klarhet i stil, reda i tankegång och logisk skärpa i bevisningen, hvilka göra den till en af de mest framstående produkterna inom hela den litteratur, som den vigtiga representationsfrågan framkallat. Må derför detta ord af en svensk medborgare tränga fram till och öfvertyga hvarje medborgare, som i dessa dagar skall å riksmötet ha att afgöra i en fråga, för hvilken intresset med hvarje dag stiger mera och deri landets stora flertal allt bestämdare och högre fordrar, att man skall lyssna till dess vilja och behof samt låta det stora gemensamma intresset stå framom alla de små och enskilda eller klassintressena, säderneslandets sak tramom privilegiernas och ständsegoismens. Ett ord under stormen, ett lugnt, klart och öfvertygande ord har otta i afgörandets ögonblick förmått besegra den ljumma liknöjdheten och tillochmed omvända en fientlig stämning, då man velat lyssna till detsamma. Här anmärkta broschyr är ett sådant ord, såväl öfvertalningens som varningens, och för att i vår mån fästa medborgarnes uppmärksamhet vid detsamma, vilja vi ur den förträffligt skrifna boken meddela några utdrag. Författaren säger: Betraktar man ståndens uppkomst och historia, finner man, att deras uppgift varit, att göra personlighetsprincipen gällande eller m. a. o. häfda den personliga förmågans personliga rätt. De personer, som betydde mest i samhället, voro sjelfskrifna i den äldsta riksförsamlingen och ditkallades ursprungligen för sitt personliga värde och sin personliga betydelse, ej i egenskap af målsmän för något visst intresse. Så länge kriget var den enda egentliga statsangelägenheten, var krigaren den egentliga samhällsrepresentanten. Han var både den lämpligaste att bevaka samhällets intresse och den personligen bäst iståndsatte att skydda den personliga säkerheten. Omkring kriguren grupperade sig derför samhällsmedlemmarne. Så uppstod en på personlig skicklighet beroende krigare — adel, hvarur sedermera under feodalsystemet till följd af denna författnings privatsrättsliga karakter och tillämpningen af arssrätten på hvarje offentlig myndighet, uppstod länsadel och majoratsadel, som senare på sina ställen urartat till bördsadel utan jordegendomsbesittning. Det var en tid, som denna adel heherrskat samhället och ausett sig tillkomma hela samhällsmakten. Detta kunde dock ej gå för sig langre, än kriget var samhällets egentliga verksamhet. Samhällets intressen äro ej blott krigets, de äro ännu mera fredens. Skulle fred och säkerhet ej gisnn