Göteborgsposten – 23 oktober 1865, sida 1

m vas till spillo, måste de ställas under högre skyddande makter, som i och för sig sjelsva och äfven utan yttre våld äro vördnadsbjudande. En sådan vördnadsbjudande makt trädde i den kristna kyrkan fram. Det var det personliga religiösa intresset, som gaf kyrkan dess makt öfver sinnena, men det var de ordnade yttre institutioner, den politiska bildning hos sina medlemmar, den rikedom på jordegendomar och äfveu krigstjenstskyldiga män, hvarmed hon inträdde i det Germaniska samhället och hvilka hon ytterligare utvidgade, som gaf henne politiskt inflytande. Genom att underordna de krigiska intressena under sig och att begagna sig af dem, för att skydda sin makt samt tillämpa feodalsystemets grundsats: Åall makt utga: uppifrån såsom lan, på påfven såsom i egenskap al Christi ståthållare berättigad till högsta makten i kristenh. ten, frumställde hon sig såsom en politisk makt. De kyrkliga länseller majoratsinnehafvarne inträdde i denna sin egenskap i riksförsamlingen. Roligionens och den andlnga culturens främjande öfverlemnus åt kyrkofurstarnes vicarier och åt klostren, hvilka reste sig och förföllo, men städse hade till hands nya munkordnar för att uppehålla, fostra och utveckla den religiösa andan. Kyrkans betydelse för det politiska lifvet är, att hon genom sitt rastlösa arbete för säkerhet och ordning inom samhället, skyddat och utbildat medborgerlig frihet och genom den af henne ständigt hyllade grundsatsen om den personliga kapacitetens rätt skyddat den medborgerliga jemnlikheten och hindrat den medborgerliga sortjensten att sastklafvas, såsom bihang ii förlänad jord. Men hon urartade, likasom adeln, vid bevakandet af det, som uppgifves vara hennes egentliga uppgift. Sedan kyrkan, losryckt från förbindelsen med samhället, alltmera begynt framställa sig såsom en genom messoffret berätugad medlare mellan Gud och menniskor och användt det vördnadsbjudande i sin ställning till att förskaffa sig allt större och större yttre förmåner och makt, samt sålunda förverldsligats, måste det religiösa intresset för sin räddning bryta sig ut ur kyrkan och in i församlingen. Saligheten blef en gemensam angelägenhet och presterskapet en funktion, ett uppdrag inom församlingen, hvilken lika mycket som presten eger att bevaka det religiö a intresset. Det var således den allmänna medborgerliga andan, som räddade det religiösa intresset ur hierarkiens all fri tanke förqväfvande klassanspräk. Hvad var det, som gaf städerna och skråna deras höga betydelse? Det var att dessa sammanslöto sig till gemensamt skydd för friheten, ej allenast för det misskända och förtryckta arbetet, utan äfven i och med detsamma för mensklig, kristlig och medborgerlig rätt. Industrien kom genom dem till heders, men ej var det denna, som gal dem politisk makt och plats i riksförsamlingen. Det var deras rikedomar, deras krigskonst, deras samfundsordning och den politiska bildning, deras medlemmar förskaffat sig, som gäfvo dem sin betydelse. Och om man irågar sig, hvilket stånd, som på de tider städerna begynt sammankomma, bäst kunde bevaka de särskilda stora samhällsintressena, skall svaret blifva det tredje ståndet. De hade utbildat en krigskonst, som besegrat den ursprunglige krigaren ex prosesso, feodalherren; de hade! i universiteten uppammat anstalter för bildningens spridande, som på en gång öfverträffade kyrkans bildningsanstalter och besegrade kyrkans trostvång; och de öfverlemnade åt staten ett civilt embetsmannastånd, som tog väldet af både kyrka och adel inom förvaltningen. — Slutligen, hvad är det, som gifvit vårt bondestånd dess betydelse? Är det dess egenskap af stånd, som inneslutit inom sig de jordegare, som ej hade råd att frälsa sin jord, eller af representant för den mindre jordegaarens jordbruksintresse? Nej, det var dess bibehallna frine:smedvetande, som hindrade de kyrkliga och verldsliga stormännen att förqväfva den medborgerliga rätten. Det var dennas skyddande och bevarande, som var detta stånds uppgift. Hvarje stands betydelse har således berott af dess framträdande för att häfda allmän medborgerlig rätt och af dess förmåga att göra sin vilja till samhällets. Makten har räckt, till dess ensidigheten i bevakandet af den medborgerliga rätten framkallat andra korporationer att på ett fullständigare sätt representera medborgerlighetens intresse. Efter att ha visat, huru dessa ståndsmakter uppgingo i statsenheten eller konungamaktens välde, fortsätter förf.: Adeln har varit det ständ, som gått i spetsen för oppositionen mot konungamakten, och först sedan de öfriga stånden gjort anspråk på delaktighet i adelns riksdagsstyrelse, har anspräket på att vara konungamaktens värn framträdt. Detta ständs intagna ställning till de vid riksdagen 1844-45 föreslagna reformer i brottmålslagstiftningen, och till lagen om qvinnans lika giftooch arfsrätt, äfvensom dess första uppträdande vid communallagens behandling å riksdagen 1859—60, bevisar tillräckligt för att man skall kunna sätta i fråga, om adeln kan anses för ett offentligt stånd, som halt att företrädesvis främja af ättvisan, humaniteten och den politiska utvecklingen fordrade reformer; och försvarsverkets tillstånd ända till de senaste tiderna kan ej låta någon ana, att man har haft ett stånd, hvars i första rummet representationsberättigade medlemmar bestå till öfver hälften af militära personer och hvars medlemmar nära nog uteslutande beklädt de högsta militärplatserna. Den punkt, hvarå vår kyrkolag och dertill hörande rättegångsordning ännu i dag befinna sig; den punkt, hvarpå de presterliga befordringslagarne och löneregleringarne samt fördelningen af löneförmånerna emellan olika presterliga befattningar ännu stå; och den ringa utveckling, undervisningsväsendet erA —