Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

D — — — Gå? sade han plötsligt blickande upp; och det tycktes mig som en ström af hans ögons kalla glans för ett ögonblick insvept mig. — Ga? — oh? — ja — ja, Maud — gå. Jag maste se mim stackars Dudley före hans afresa, tillade han som om han talat för sig sjelf. Rädd att han skulle återkalla sin tillåtelse för mig att aslilgsna mig, smög jag hastigt och ljudlöst ut w rummet. Gamla Wyat sysslade utanför med en handduk i handen, under föreviänning att afdamma dörrposterna. Hon kastade en frågande sidoblick öfver sin skrumpna arm på mig, då jag passerade förbi. Milly som stått och vintat på mig sprang emot mig. Vi hörde min onkels röst kalla på Dudley då jag sköt igen dörren. Den senare hade gannolikt viintat i angränsande rummet. Jag skyndade in i min kammare med Milly vid min sida, och der fann min rörelse lättnad i en flod af tarar, don naturliga afledaren för en ung flickas sorg. En liten stund derefter sägo vi genom fönstret Dudley, som jag tyckte var mycket blek, stiga i ett åkdon, på hvars tak hans reseffekter voro fastsurrade och köra bort från Bartram. Jag började att hemta tröst. Hans afresa var en lättnad. IIans slutliga afresa! on afresa för en oufsägl lång tid! Denna afron drucko vi vart thå i Millys rum. Skenet från eldbrasan och tända ljus har alltid ett lifvande inflytande på mig. I en sådan belysning har jag alltid