Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

af det obefordrade presterskapet, förmenande att det vore outhärdligt för den bildade em. betsmannen att tidt och ofta ombyta verksamhetsort. Enligt skriftens egna ord, är del emellertid prestens pligt att gå ut och lära allt folk och predika evangelium hvar och när det törunnas honom. Så hafva alla trosvarma kyrkans tjenare också fattat sin kallelse, alltifrån kristendomens första tider, när apostlarne gjorde sina djorfva och mödosamma missionsresor, ända in i våra dagar. Den, som ej känner sig dragen af en allvarligare kallelse ull prestembetet, än att han låter sig afskräckas af utsigten att esomoftast under sin tidigare tjenstgöringstid få ombyta verksamhetsort, som sälunda tänker mera på sin maklighet och begqvämlighet, än på uppsyllandet af sin pligt; den må heldre välja en annan lefnadsbana. Bättre är prestbrist än öfverflöd på prester, när dessa icke lifvas af en sann kristlig anda, utan endast slentrianmessigt och nödtorftigt fullgöra sina åligganden. bn prestman, som i sin bästa ålder lägger sig på latbänken, är både Gudi och menniskomen en verklig styggelse. Detta under antagande, att hr Carlson har rätt i sitt påstående, att missiveringen at det obefordrade presterskapet är en af de väsentligare orsakerna till prestbristen. Vi kunna dock icke gifva honom rätt derutinnan. Prestmän äro alldeles icke de ende ombetsmän, som under de första åren på embetsmannabanan och i atvaktan på en fast ordinarieplats, måste finna sig i att tidt och ofta ombyta verksamhetsort. Läkarekandidater t. ex. missivoras i alla riktningar från den ena ändan af riket till den andra, både till lands och sjös, och få oftast först efter ett mångårigt kringflackande, af långt mera ansträngande art än prestens, en stadig plats. Icke har det visat sig att derföre hågen för medicinska studier och läkarebanan aftagit. Det ständigt vexlande umgänget med menniskor af olika klasser och i olika samhällsvilkor är dessutom en nyttig, för att ej säga nödvändig skola för den unge prestmannen, synnerligast sålänge ännu hans akademiska studier så föga motsvara tidens fordringar. Otvitvelaktigt hade kyrkoherden J. A. Berg rätt i sitt påstående att orsakerna till prestbristen ligga djupare än som så. Ungdomen uppfostras i tidens lösa anda. Deri ligger det. Visserligen redogjorde icke hr Berg mare för hvad han menade med att tidsandan är lös; men detta var också ej behöfligt. Man är alltför van vid att från det hållet höra detta ord, att man skulle kunna misstaga sig om dess betydelse, äfven om icke hr Lindskog derom tillräckligt upplyst oss i sin bekanta skrift om subjektivismen. Det allvarliga forskningsbegäret, det rastlösa sträfvandet till ljus och klarhet inom alla områden för andlig verksamhet, den obetingade hängifvenheten åt allt hvad förnuftet säger oss vara sant, stort och ädelt, äro naturligtvis de lyten som vidlåda tidsandan och göra henne lös. Alt efter omständigheterna betecknas dessa vår tid utmärkande egenskaper med namnen vantro, otro, sekterism o. 8. v. Man bryter stafven öfver alla som vid vetenskapens och förnuftets ljus söka föra civilisationen framåt, man affardar som en bagatell resultaterna af den alivarligaste forskning och det mödosammaste arbete i mensklighetens tjenst. Man valar med det största bekymmer? om den lösa tidsandan, troligen emedan hon verkar upplösande på de papistiska dogmer, man uppställer för att qväfva hvarje fri yttring af sörnuftet. Ty, säga hvad man vill, detta är dock den väg vår kyrka under de sista åren kommit in på. Subjektivitetsprincipen, den lutherska principen inom kyrkan, har för mycket gemensamt med tidsandan och delar med denna egenskapen att vara lös. Så räsonnera vår tids högkyrklige. De som ej förut hade ögonen öppna för detta förhållande böra ha fått det vid sista prestmötet. Der går genom hr Lindskogs prestmötesafhandling en mäkta elegisk ton, som isynnerhet ljuder högt hvarje gång han talar om förgängligheten af den lAtherska kyrkan, hvarvid han dock tröstar oss med att visa hän öfver detta subjektiva, lösa menniskoverk till den objektiva, fasta byggnaden af ett gudomligt, saliggörande nådemedelsembete. Det behöfs nu blott att vi något litet blunda för den verkliga betydelsen af dylika hänvisningar och följa dem, för att vara inne på raka vägen till Rom. Ty rakt påfven i våld bär det. Hvad detta vill säga, vet en hvar som med någon uppmärksamhet följt företeelserna inom den katolska kyrkan. — ERNST OR ERE r——