Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

korten som häingde ner från handtagen från kofforten och reslådan. Adressen var: Mr Dudley R. Ruthyn, Paris, via Dover. — Jag är gammal — det är med stor smunesrörelse jag väntar att få höra ett beslut uttalas, hvarpa mycket beror. Jag ber, jag bönfaller att ni tager mig ur min min ovisshet. Skall min son lemna Bartram denna dag i sorg, eller skall han qvarblifva i glädje? Jag bönfaller er att svara fort. Jag stammade jag vet ej hvad. Jag yttrade mig osammanhängande och oredigt, kanhända; men pa något sätt uttryckte jag likväl min mening — mitt oföränderliga beslut. Jag tyckte att hans läppar blefvo hvitare och hans ögon glänste klarare medan jag talade. När jag slutat, drog han en djup suck och vände sina ögon långsamt in mot höger, än mot venster, likt en man som försjunkit i en ohjelplig tankspriddhet, sumt yttrade slutligen : — Ske Herrans vilja! Jag trodde att han var nära att falla i vanmakt; liksom om han förgiitit min närvaro satte han sig ned och blickade med ett uttryck af slö förtviflan på sin askfärgade gamla hand der den låg på bordet. Jag stod och betraktade honom med miistan samma känsla som om jag mördat den gamle mannen. Oupphörligt blickade han med samma uttryck på sin hand. — Skall jag gå, sir? fick jag slutligen mod att hviskande fråga.