Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 2

Det djupaste trosoch kärlekslit hos individen tillerkännes ingen betydelse i jemförelse med den förslöande auktoritetstron. Att använda sitt förnuft för att pröfva, huruvida det, som skall vara bestämmande för ens timliga och eviga väl, är något i den heliga skrift grundadt eller endast menniskopåfund, är en förmätonhet, som på allt sätt måste undertryckas. Man skulle eljest icke kunna föra massan i ledband och äppfostra villiga tjenare åt makten, lydiga drängar, som blindt och utan egen pröfning följa sina herrars minsta vink. Dithän förer emellertid den katoliscrande riktningen hos en del af vårt presterskap, och vi måste vara på vår makt, att icko påfvedömot, nu i begrepp att spela bankrutt och 5å ifrån hus och grund, med hull och hår syttar in i vår lutherska kyrka. Men är det nu så — hvilket vi på det bestämdaste våga påstå att det ledande partiet inom vår kyrka verkligen tenderar till ett påfligt prestadöme, tördömer och söker att föraväfva den fria tanken och forskningen samt sålunda beröfva oes frukterna af allt det ädla blod Sverige spillt för trosfriheten, för frigörelse från katolska kyrkans auktoritetsbojor; — hvem kan då undra över, att de unge män, som ega att sjelfva bestämma sin lefnadsbana, ej vilija ingå i kyrkans tjenst, der de måste srånsäga sig det fria bruket af sitt förnuft och prodika läror, hvilkas giltighet de ej ega rätt att prötvak Är det icke tvärtom helt naturligt, att när, på samhällets närvarande bildningsgrad, dylika förhållanden och tendenser inom kyrkan förefinnas, prestbrist måste uppstå och fortfara så länge den papistiska surdegen pöser inom vår kyrka, och föraktet eller skuggrädslan för tidsbildningen förleder vårt presterskap att genom det ena missgreppet ofter det andra förspilla den ringa återstoden af sitt anseende. Ati prestmötet skulle taga saken från den sidan, var naturligtvis ej att förvänta. Hela resultatet af diskussionen i detta så vigtiga ämne blef endast, att man skulle vid nästa riksdag väcka och understödja motioner om nya teologiska stipendier. De öfriga tre riksstånden, hvilka naturligtvis representera den Ålösa tidsandan, böra neml., enligt preståndets åsigt, ej tveka att befordra och understödja ett studium, som visat sig endast gå ut på att lysa alla tidens framåtsträfvanden i bann. Vi tro för vår del att penningarne kunna bättre användas. Skola nya teologiska stipendier anslås, bör man åtminstone se till, att blitvande prestmäns bildning kommer att mera, än nu är förhållandet, motsvara tidens kraf, på det de må kunna bilda sig ett redigare begrepp om hvad som verkligen förstås med den tidsanda, de så käckt fördöma, och komma till insigt om, att deras uppgift är att, i likhet med andra medborgare, befordra, men ej att uppträda fientligt mot hvarje samhällsnyttig reform.