Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 1

gars utvisning försatto England i jäsning, och Palmerston, för att bevara den sranska alliansen, inkom med en bill till förhindrande af mordsammansvärjningar i parlamentet, föll han och afgick till förmån för lord Derby. Läsaren känner sjelf, huru han sedan genom händelserna i Italien åter kom in i ministeren, der han förblifvit förste man till sin nu timade död. Öfver den man, som sedan mer än 30 år med ringa arbrott ledt Englands utrikespolitik, halva naturligtvis de mest skiljda omdömen uttalats. England skall sörja honom, det kan ej annat, men en fläck skall. dock alltid hvila örver den hädangångne statsmannens minne: Hans kalla uppgilvande at den polska nationalitetens rätt ull oafhängig existens. Han har sedan visserligen sekt arhjelpa olägonheterna häraf, genom att städse hålla spetsen at Englands politik riktad mot Ryssland; detta kan visserligen mildra, men ej utplåna det politiska felsteget. I den danska frågan deremot representerade han nu senast den mening, som ville att England skulle materielt inlösa sin pantsatta ära för Danmarks integritet. IIan stod i den skarpaste motsats, ja, fientlighet vill drottningen, som ansåg ett krig mot Tyskland för Danmark vara en oförlåtlig synd mot den afgudade tyske prinsgemålens minne. Endast genom Russells flathet i sista stunden erhöllo fredsvännerna segren. Sedan dess har Palmerston varit i aftynande. Hans i början små, sedan allt längre och längre tupplurar inom Underhuset äro allmänt bekanta, likasom hans lefnadströtthet. Hans bekanta stämma skall ej mera ljuda i parlamentets salar, der alla täflade om att visa den gamle den hyllning, hvartill hans år och politiska anseende berättigade honom, men vi hoppas, att den ande, hvilken ingick som princip i hela hans politiska system, icke skall med honom bortgå derifrån, utan fortlefva likasom hans aktade minne; neml. allians med Vranckrike mot Ryssland och absolutismen! —