Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 1

Men churu han ej kom oss nära, de han oss ett slags artighet pa afstånd. Han Ställde grindar öppna der vi skule passera fram, han dref bort 2 o. 8. v., hvarefter han alltid drogs tror kli gen att han vid vissa tilltölpaktig bugnin; voskap fran var vi jelf ur sigte. Jag illlen vaktade på oss för att göra dessa tjenster, ty på sudant sätt kommo vi oftare i hans grannskap än vi brukat göra före hans smickrande giftermalsanbud. Denna sistnämnda tilldragelse diskuterades mellan Milly och mig på alla möjliga sätt och vis. Ehuru ringa hennes erfarenhet af bildadt umginge hade varit, så insag won likvill av mycket klart huru langt ifrån presentabel wennes hoppfulle bror var. De fjorton dagarne förgingo hastigt, Sasom alltid tiden da vid dess slut väntar oss nagot som vi hysa motvilja och fruktan för. Jag sag aldrig onkel Silas under denna period. Besynnerligt nog medtörde jag från värt sista möte, hvarunder hans sätt och saumtalston varit mera skämtande än vid nagot annat, en djupare känsla af fruktan och osäkerhet. Det var med en förkänsla at nagot olyckligt oc h en obeskritlig nedslagenhet som jag en mycket mulen dag satt i Millys rum och väntade pa den kallelse som Jag var säker om skulle na mig fran min punktlige förmyndare. Då jag blickade ut genom fönstret på det nedfallande regnet och den blygraa himlen och tänkte på det förhatliga möte som väntade mig, tryckte jag min hand mot mitt oroliga hjerta och mumlade: Ol, att jag hade vingar som en dufva! då skulle jag flyga bort och vara i lugn.