Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 1

222 WWCL—— han hänvisade på nödvändigheten för England att visa mera sympati för de för sin frihet kämpande nationerna på kontinenten. Hans förslag töll, men då ministeren Wellington atgick och Whigs kommo till makten, öfvertog Palmerston statssckreterarebefattningen för de utrikes angelägenheterna. Ifrån sitt öfvertagande af utrikesportföljen delade han Whigpartiets öden och understödde dess politik. På grund deraf att han understödde reformbillon, förlorade han sitt parlamentssäte för Cambridge, men valdes år 1835 för Tiverton, hvars representant han sedan dess förblifvit. Från år 1841 till 1846 satt han på oppositionens sida, ötvertog derpå i Juli 1846 efter Sir Robert Peels återinträde i ministåron Russell ånyo utrikesportföljen och behöll den tills i December 1851, då han helt oväntadt erhöll sitt afsked, emedan han egenmäktigt och bakom drottningens samt premierministerns rygg godkänt Napoleons statsstreck. Redan förut nade han på grund af sina sympatier för den ungerska och italienska resningen varit föremål för de bittraste angrepp å toriernas sida, hvilka uppnådde sin höjdpunkt, då han, för att understödja en temligen tvifvelaktig tordran af en portugisik judo, vid namn Pacifico, hos den grekiska staten mot denna obetydliga makt tillgrep de strängaste tvångsåtgärder. Öfverhuset antog mot honom ett tadelvotum, i hvilket Underhuset likväl icke instämde. Vid detta tillfälle var Underhuset skådeplatsen tör en storartad tre dagar ihållande parlamenterisk kamp, i hvilken på båda sidor husets förnämsta talare uppträdde, der Sir Robert Peel slöt sitt svarstal, fastän afgjordt riktadt mot lord Palmerston, med de erkänsamma orden: Men vi äro stolta öfver honom!, och der lord Palmerston sjelf, uti sitt försvarstal i en sju timmar ihållande klar redogörelse för grundsatserna i sin politik och deras tillämpning, lemnade det förnämsta, som sedan länge hörts af det slaget i parlamentet. Då uttalade han äfven de stolta orden, att hvarje engelsman i utlandet bör vara berättigad att gentemot utländningen utropa;:med romaren: Civis romanus sum! Från och med lord Palmerstons utträde ur ministeren börjades kampen mellan honom och lord Russell om ledningen af det liberala partiet i underhuset, som tillsvidare slutade med Russells afskedstagande. Lord Derby, som nu öfvertog ministeren, sökte törgäfves draga lord Palmerston öfver till Tories. Då protektionistkabinettet redan i Dec. samma år föll, ingick Palmerston som inrikesminister i den nya srihandelsministören under lord Aberdeen, medan lord Clarendon blef utrikesminister. Den nya ministören var beräknad på verldsfredens ostörda tortvaro, men såg sig mycket snart invecklad i orientaliska kriget. Englands i början underordnade roll i detta väckte folkets harm, så att det ropade på en minister, som med mera energi försvarade Englands ära inför verlden. Palmerston betedde sig härunder, som om han aldrig egnat sig åt utrikesangelägenheterna. Slutligen måste kabinettet Aberdeen under våren 1855 vika för nationens allmänna ovilja, och Palmerston trädde i spetsen för ministeren, och tecknen deraf märktes genast i den kraft, hvarmed England nu rustade. Efter fredens afslutande kunde han stolt säga, att han återställt Englands yttre anseende. De ansträngningar Palmerston gjort, för att höja Englands styrka, kommo sedan väl till gagn i krigen med Persien och Kina samt i indiska upproret. Men oppositionen växte efter hand, och då efter attentatet af d. 14 Jan. mot kejsar Napoleon Frankrikes oskickligt understödda fordringar om vissa främlin— — —————