Göteborgsposten – 20 oktober 1865, sida 1

00 — —— 2 äFn— — har i England så vant sig vid tankon, att gamle Pam höll Pritannias öden i sin hand, och vid den åldriges delaktighet i alla landets såväl inre som yttre angelägenheter, att man utan tvitvel der skall djupt sörja förlusten at den hädangångne just i ett ögonblick. då verldshändelserna tyckas inträda I en phase, hvari England skall spela en roll och under hvilka det väl behötver den tillförsigt och törtröstan, som medvetandet att en van och skicklig hand håller statstömmarne brukar in gifva. Tiden tillåter oss här endast utkasta en kort biografi öfver denne man, hvars skickelserika lefnad dock erbjuder så rikt ämne för betraktelser genom de många och stora händelser, hvilkas utveckling han dels planerat, dels verksamt deltagit uti. Redan 1806, således blott 23 år gammal, började han sin offentliga bana, i det han sökte såsom motkandidat mot Landsdourne blifva representant för staden Cambridge, ehuru han föll igenom och måste nöja sig med representationen för Bletchinley. I näst töljande parlament representerade han Newport på ön Wight, och forttor dermed tills han blef medlem af parlamentet för universitetet i Cambridge. Den unge parlamentsledamotens skicklighet och den ifver, hvarmed han egnade sig åt sina parlamentariska åligganden, fäste snart på honom de regerande kretsarnes blickar. År 1807 utnämnde hertigen af Portland honom i sin minister till en af de yngre amiralitetslorderna (blott 23 år gammal), och 1809 utbytte han denna plats mot krigsministerportföljen, som han ända till 1828 tortfarande innehade under de olika kabinettsvexlingarne mellan mr Percevals, lord Liverpools, mr Cannings, lord Goderichs och hertigens af Wellington ministerer. Under denna tid sörsiggick en vigtig splittring inom torypartiet. De äldre ledarno hade, genom sin långvariga samverkan med de kontinentala statsmännen under kampen mot Napoleon och de europeiska angelägenheternas ordnande, efter dennes fall lefva sig in i en solidaritet med det för kontinenten egendomliga åskådningssättet i afseende på politiska förhållanden, hvilken var djupare, än fallet någonsin varit bland de engelska statsmännen sedan Wilhelm III, och afgjordast representerades denna riktning af lord Castlereagh. Gentemot denne samlades kring mr Canning en skara unga talanger, till hvilken ätven lord Palmerston hörde. I den yttre politiken bekämpade detta nya parti den heliga alliansen, hvilken ville under kejsar Alexanders af Ryssland anförande upphöja till princip de absolutistiska kabinetternas rätt till inblandning i de olika europeiska staternas inre angelägenheter; i den inre politiken fann partiet med skarp blick, att det var hög tid, att släppa efter på de stela toryprinciper, som under kriget haft herraväldet, och det var isynnerhet katolikernas emancipation, som i partiet hade en varm försvarare och hvilken lord Palmerston ätven med itver antog Big. Från Whigs skiljde sig dock dessa liberaltkonservativa genom sin motvilja mot en paramentsreform. Fastän lord Palmerston i denna punkt senare blef mera medgörlig, har dock! nans motsträfvighet mot en utvidgning af den ir 1832 genomdrifna reformbillen förblitvit carakteristisk för honom. Det är tillochmed pslott några få veckor sedan hans häftigaste notståndare John Bright förklarade honom vara inda och väsentliga orsaken till det olyck-J. iga öde, hvaraf alla reformsträtvanden i Engand uti denna riktning hittills drabbats. ; D. 11 Mars 1830 lade Palmerston grunden ill sin blifvande ära genom ett glänsande tal tver de portugisiska angelägenheterna, hvari! — — — Ä —?— — —